Jag måste erkänna att jag inte alltför ofta tar tag i så tjocka romaner som Janne Goldmans Daniel. Det blev jag nog botad ifrån i skolan. Men boken, som var en present, låg och pockade på mitt skrivbord åtminstone ett halvår tills den roliga baksidestexten ändå fick mig att börja läsa.
Lillians resa från Falköping till Stockholm var en romantisk betraktelse som jag mådde bra av. Fredriks hårda utspel i Stockholm kom som ett uppvaknande, Gud vad jag kände igen mig och jag var bara tvungen att sträckläsa till slutet.
Spännande, men slutet? Visst kommer det väl en fortsättning?
|
(49 år)