Först läsmotstånd: ett primitivt, amatörmässigt språk. Författaren saknar sinne för språkrytm och stil, och en del språkschabloner verkar snarast skoluppsats. Detta är dock inte hela sanningen. Trots allt flyter det på bra, men Holmér litar väl mycket på läsarens goda minne - t.ex. när han plötsligt på s 170 fortsätter på en som det visar sig viktig tråd som nämndes i förbifarten på s. 14. Då och då överraskas man av fina naturkommentarer i förbifarten (och det verkar som om Holmér gillar barn). Handlingen, med de förmodligen äkta interiörerna från utredningar och polismiljöer, är spännande (även om intrigen rymmer en absolut otrolig ingrediens - vilka deckare gör inte det, förresten?). Man undrar om likheterna mellan Loppan och Mankells Kurt Wallander (skilda, strulig dotter, gillar klassisk musik) är en slump (båda dök upp samma år). Som helhet läsvärd, inte minst p.g.a. de - deprimerande - sociala interiörerna.
|
(82 år)