Strömkantring är en framtidsskildring om hur det går när naturkrafterna slår tillbaka på grund av växthuseffekten. Själv handlingen låter spännande och tilltalande, likaså baksidestexten, men de båda lovar för mycket...
Även om Svedelid är känd för att vara en duktig författare måste jag säga att jag anser Strömkantring som en dålig bok. Boken börjar bra, med en beskrivning av en vanlig svensk midsommar, år 2010. Men denna midsommar blir inte som vanligt då det helt plötsligt börjar snöa och dagen efter är hela marken täckt av metertjock snö. Här får vi följa meteorologen Maria som är på midsommarfirande med sin lilla dotter. Hon kallas in i tjänst dagen efter och försöker förstå fenomenet. Här avbryter författaren den historien för att istället behandla en nygift par som är ute på semester och senare en man på ett hotell i Dacca.
Det här är ju ett vanligt författarbegrepp, men det som gör det ovanligt i den här boken är att Svedelid inte byter kapitel när han byter personer, utan bara stycke. Detta förvirrade mig som läsare de första kapitlen, men det löste sig senare i boken när de tre befinner sig på samma plats.
Även om boken mer är en katastrofhistoria än en deckare, så skriver Svedelid som om det vore just en deckare. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att det är det han jobbar mest med. Han ger också intryck av att hellre vilja arbeta med tankebeskrivningar än dialoger. Dialogerna finns, men man får oftare sätta sig in i en persons tankegångar, vilket också det är ett drag från deckargenren.
Det som dessutom drar ned stämningen är att han får så mycket att hända på 9 år. Han skrev boken 2001 och den utspelar sig 2010, vilket ger en marginal på 9 år. Under denna tid skall till exempel alla svenskar under 30 börjat använda engelska som vardagsspråk och dessutom skall FN ha hunnit reformeras så att I-länderna, särskilt USA, får all makt (Någon sorts USA-kritik, månne?). Det är bra tänkt, men man kanske borde ha skjutit upp årtalen lite. Säg att det utspelade sig 2020 eller något istället och det hade verkat mer trovärdigt. Nu stör man sig bara på det.
Själva grundmanuset är ju väldigt bra och boken behandlar ett aktuellt ämne som är diskussionsmaterial för både skolklasser och världsledare. Men boken känns ändå inte tillräcklig av någon anledning. Bra idé som sagt, men själva storyn håller inte fullt ut. Även om boken är spännande så är det ändå något som gör att man inte riktigt längtar efter att läsa vidare.
Grovt sagt kan man säga att detta är en katastrofbok ur dubbel bemärkelse.
|
