Shevek är - iaf när jag läste den - en rätt så fantastisk bok. För er som inte har läst Le Guin tidigare, och avskräcks av etiketten Science fiction, kan jag berätta att det här är långt ifrån nån slags mediafördom och rymdskeppsfetischism. Le Guin skriver, må det låta pretentiöst, om människan. Ett slags social sf, centrerad på människor, inte teknik. I det här fallet är det kanske snarare människor och ideer; boken är, i stora drag, en jämförelse mellan kapitalism och anarkism.
I ett antal flashbacks och [vad det nu heter när man gör tvärtom] berättas historien om fysikern shevek och hans värld, från födsel till resan till planeten Urras. Det är en utopi som målas upp, och det är förståss väldigt politiskt - frågor som jämställdhet, äganderätt och arbete avhandlas eller funderas runt. Dock är det inte alls så politiskt att människorna inte får plats - karaktärerna är absolut levande.
Man skulle kunna hävda att de är svartvita, eftersom alla karaktärer i grunden är antingen "arkister" eller anarkister, och annat i mycket mindre utsträckning, men jag håller inte med. Snarare är det så att det verkligen är två olika sorters människor, på gott och ont, som formats av de olika samhällssystemen.
Boken utspelar sig i samma universum som flera av Ursula le Guins övriga böcker, men det är inte någonting man dirket lägger märke till - den uråldriga, högutvecklade Hainska civilisationen finns med, likaså terranerna,(vår egen plantet och civilisation, fast några hundra år senare) men de rör sig mest i utkanterna, hakar i trådar som berättelsen redan startat, och man får knappast någon känsla av att man blir matad med ett helt universum bara för att överbevisas i att hon VISST kan bygga ett.
Ja, jag blev visst fullkomligt okritisk. Jag vet inte vad jag skulle tycka om jag läste boken nu, men första gången tyckte jag verkligen, verkligen om den, som synes.
|
(37 år)