Boken ”Starkare än hatet” av Tim Guenard
Tim är ett barn som har det väldigt svårt. Han, vid tre års ålder, blir övergiven av sin mor och sedan, när han hamnar hos sin far, varken hans styvmor, hans fem syskon eller far gillar honom. Både far och styvmor misshandlar honom både psykiskt och fysisk.
Styvmor låter honom att bada i badbaljan även om vattnet är smutsig, iskall, och det är mitt i på vinter. Hon låter inte honom bo i huset: antigen bor han bakom huset där hunden Simla bor, eller bor han i den mörka smutsiga källaren. Det är bara hans faster som är snäll mot honom, men han har inte fått bo hos henne.
När socialassisten en dag kommer efter en incident hemma då blir det inte bättre efteråt. Tims far blir så arg, att efter det besöket slår han Tim så hård, att han hamnar på sjukhuset. Det lilla barnet har precis fyllt 5 år!
På sjukhuset ingen från familjen eller släkten kommer och besöker Tim. Hans ända ljusa stunder är sådana då han kan iaktta föräldrakärlek till sina barn som kommer på besök till dem. Sjuksköterskor kommer till honom bara då dem ska ge honom sprutor. Under de två års vistelse på sjukhuset, efter att slutat drömma mardrömmar om sin far, vill Tim att hans far kommer och ger täcken på sin kärlek till honom. Men icke!
Tims hjärta blir inte mörk och liten efter allt som har hänt honom; efter alla slag som han har fått av sin familj, slutar han inte älska och hoppas på kärleken!
Av en slump, som hände på sjukhuset, lär sig Tim att teckna…
Efter ett tag, när Tim har blivit så pass bra att han kan gå, skickas han först till nunnor där han får uppmärksamhet och vård, sedan till fattigvårdsanstalten. Där hoppas han att någon familj ska adoptera honom, men ingen vill ha honom. Han gråter en natt och då kommer nattvakten in och säger till honom att han kan gråta mycket så slipper han att kissa lika mycket. Från och med den dagen bestämmer sig Tim att, för att inte dö eller blir tokig, bli hård.
Tim blir visat till psykologen, som konstaterar, efter att bara ögnat igenom journalen, att han är sjuk. Efter Tims fråga om vilken sjukdom han har, svarar psykologen ingenting. Hon är bara tyst.
Tim skickas efteråt till en sluten institution. Dit hamnar han när han är 8 år gammal.
På institutionen ger sjukvårdare Tim sprutor av vilka han känner sig avtrubbat. Han vill inte ha dem, men han får de ändå, med våld!
I tio månader ser han och hör bara gråtiga röster, tomma blickar, stelnade kroppsställningar, klösmärken på fönsterrutorna…
Tim har mycket ont i själen. Men har fortsätter ändå kämpa mot mörkret! I detta vansinne hoppas han fortfarande på att en dag kommer hans far och hämtar honom från den fruktansvärda anstalten.
Efter tio månader kommer till anstalten en ny psykiater. Han undersöker Tim på nytt. Han ställer olika frågor, som Tim svarar på utan några svårigheter, och medan han frågar ut honom, tecknar Tim olika saker. Tim berättar för oss, läsare, att medan han tecknar, då lämnar han likgiltigheten och föraktet för glädjen att tillfredställa!
Efter utfrågningar konstaterar läkaren att Tim är frisk! Den andre psykologen, som bara tittade på Tim och ögnade genom journalen, påstådde att Tim var sinnessjuk, och det kostade honom tio månadens plåga.
När Tim släpps från institutionen, tar en sjukvårdaren honom till socialförvaltningen. En dam tar emot honom där och säger att han måste lämna sina fingeravtryck. Han har blivit registrerad. Tims ord till oss läsare blir: ”…jag är inte bara ett nummer längre. Jag är ett finger. Det är en ökning i människovärde…ändå ska det gå flera år innan någon kallar mig vid namn”. Tim är 9 år gammal.
Efter registrering på socialförvaltningen, blir han placerad hos en bondkvinna, hans nya fostermamma. Hon tar emot flera barn som Tim för pengars skull. Hon är mycket elak och girig. Hon ger inte Tim möjligheten att ta uti med hans läxor, ger honom ständigt stryk och tvingar honom att gå barbent i ett dike med brännässlor utmed ett fält. Vad som mest upprörande är att hon säger sig vara kristen. Hon låter inte Tim äta ägg och kött med förevändning att Tim inte är döpt. Hon låter honom gå till kyrkan, men inte för att möta Gud, utan för att vaxa bänkar och parkettgolvet där. Tim är jämt hungrig. Han tvingas till och att äta upp det invigda brödet när ingen som ser honom.
En dag, när socialassistenten dyker upp för att göra en oanmäld inspektion, vågar Tim inte berätta om hur hans fostermamma misshandlar honom. Men en dag, då han blir knuffat av henne mot en järnsäng medan han sopar hennes sovrum, bryter Tim handen. Efteråt blir han tvingat att diska! Dagen efter hamnar Tim på sjukhuset, för att armen svällde enormt, och när vårdpersonalen ser alla blåmärken på hans kropp, slår de larm hos sociala myndigheterna. Pojkar som bor med Tim vittnar om misshandel som Tim ständig utsätts för.
Under vistelsen på gården har Tim gjort två misslyckade försök till självmord, men han misslyckats. Under en genomtänkt tredje försöket kommer socialen och omplacerar Tim. Han är 10 år gammal.
Tim hamnar till en väldig snäll fosterfamilj. Pappan Gaby kallar honom Pio som betyder ”lillen”. Han tar alltid honom med sig när han är ute på gården eller på besök hos sina vänner. Tims syskon, och mamman Colette är också snälla mot honom, men hans fostermamma ger honom inte den kärleken som han hoppas på…
I skolan går det inte bra för honom. Han kan inte så mycket, men lärare antar bara att han vägrar lyda, så hon förelämpar honom inför hela klassen. Tim börjar hata skola.
Fortsättning, läs på : www.samiramamedova.dinstudio.se
|
(55 år)