Tioåriga Sannas omgivning kryllar plötsligt av marsvin, och då vill Sanna också ha ett. Det får hon och Flisan blir en ny kär familjemedlem. Hon får en dag två oväntat två bebisar och Sannas mamma kontaktar den sympatiskt beskrivna djuraffärsägaren, som råder familjen att omedelbart komma dit med ungarna så att någon annan hona kan adoptera dem. Det hela går faktamässigt väldigt märkligt till och jag förstår inte riktigt om författaren vill ge zoobutiksbranschen en känga eller inte. Trots att Sannas mamma verkar klok och besöker ett bibliotek för att låna "marsvinsboken" innan köpet lånar de tydligen fel bok för i till Flisan (och senare även Fanny) köps saltstenar för veckopengen vilket är direkt olämpligt då dessa enligt forskning ger marsvin problem med njurar och urinvägar.

Givetvis ska man skilja på fakta och fiktion, men är man själv en tioåring som drömmer om ett marsvin och läser en bok utgiven förra året som inte nämner att man ska ha marsvin minst parvis eller beskriver saltstenar, är det allt för mycket begärt att man själv ska söka andra källor.

Cred dock för att Mias katt skrämmer den lösa marsvinsungen Nisse så att han rymmer och nästan dör. Där finns att lära av, vilket resten av boken inte erbjuder.

Betyg 3