Lars Lerin är en av mycket få kulturpersonligheter som är lika omtyckt av kultureliten som av de, som en ökänd kristdemokrat och nu även Sverigedeomkraterna kallas "verklighetens folk". Han har i ett trettiotal år skrivit mycket personliga böcker, rikt illustrerade med hans briljanta akvareller, om resor i det hemtama Värmland, lika väl som Sibirien och Iran och Antarktis. Vare sig det är värmländska ödetorp, theheranska förortshöghus eller antarktiska isvidder, finns denna ständiga ensamhet i bilderna. Hans senaste bok, en liten konstnär, är varken bättre eller sämre än hans tidigare böcker. Allt han skriver och målar är på en sympatisk mänsklig nivå. Att växa som bög i det kälkborgerliga Karlstad där alla hus har samma möbler, samma serviser och samma böcker och samma inskränkta värderingar, har nog inte varit det lättaste och inte konstigt att han började knapra piller och pimpla alkohol. Men det skapade oxå en känslighet och ett sanningskrav som gör hans målningar, trots den perfekta penselföringen och exakta känslan för hur färg reagerar på fuktigt grängat papper, så oerhört mänskliga - vare sig det gäller en skiss föreställande en gumma med sin katt eller ett hsb-hus om natten. Alla vi som vuxit upp på 50, 60 och 70-talen kan känna igen miljöerna och tidsmarkörerna. En av pärlorna i boken skildrar en stupfull Monica Zetterlund (även hon ett udda värmländskt geni).

Betyg 4