Lars Lerin skriver förvisso väl, även om hans ord lyser med sin frånvaro i just denna bok. Men hans målningar är som en poetiskt prosa som skildrar övergivna byggnader i avfolkningsbygder.
Med all rätt räknas han som vår störste akvarellmålare, denna teknik som ger så lätta konstverk men som är så svår att behärska väl (olja och akryl kan vem som helst måla med lite träning!).
Öpnna ett lämpligt uppslag i denna (eller någon annan av hans många böcker) och betrakta bilden på ett avstånd av någon meter. Efter ett tag börjar bilden leva; man känner fukten från de tunga molnen och markens kyla, de slitna plankornas struktur och den fuktiga marken under ens fötter.
Kort sagt. det är förbaskat bra gjort!
Vi som fuskar med måleri som hobby har mycket att lära av Lerin och vi som gillar god poesi kan njuta av penseldragens magiska skrift.

Betyg 5