Hösten 2000 färdigställdes ett forskningsprojekt "vars övergripande syfte är att spegla den nära omsorgen sett utifrån funktionshindrades, anhörigas och personliga assistenters perspektiv". Projektet ledde fram till fyra rapporter där "Tre kärnfulla berättelser..." är den sista.
I rapporten har man gjort 25 djupintervjuer av anhöriga till personer som enligt LSS-lagen fått personlig assistans. De anhöriga har betts att utifrån vissa frågor utvärdera hur väl LSS-lagens intentioner har uppfyllts för deras anhörige.
Frågorna som ställdes var: "Vad uppfattar du att personlig assistans innebär för den funktionshindrade?", "Hur upplever du den funktionshindrades möjlighet till inflytande och medbestämmande över den personliga assistansen?" samt "Hur vill du beskriva assistansen i avseendet respekt för den funktionshindrades självbestämmande och integritet?"

Forskningsprojektet, som lett till dessa rapporter, har haft till syfte att följa upp ”Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade” (LSS-lagen 1993) och utröna hur väl den uppnått sitt syfte. Problematiken som tas upp i rapporterna är centrala för hela företeelsen med personlig assistans. Balansgången mellan att någon utomstående finns i en persons och en familjs liv – för att ge stöd och hjälp – och den inskränkning av integritet detta innebär för de inblandade. Och framförallt hur de anställda assistenterna hanterar denna balansgång.
Genomgående reflektion från de anhöriga är att de upplever den sammantagna nyttan större än det sammantagna omaket. Trygghet, frihet och levnadskvalitén upplevs av de anhöriga ha ökat för den handikappade – och rapporten ger, baserat på dessa intervjuer, LSS-reformen godkänt. Dock uttrycker den även att ”lagens intentioner ännu inte är uppfyllda till alla delar” och ”för att vidareutveckla insatsen personlig assistans behövs tydlig arbetsledning för personliga assistenter. Dessutom krävs utbildning och handledning för såväl handläggare, arbetsledare och assistenter om lagens intentioner och hur detta skall kunna förverkligas i praktiken.”
Författarna till rapporten upplyser också om att den bör läsas i ljuset av att intervjupersoner har en tendens att vara extra positiva i en intervjusituation (där de å ena sidan inte vill vara otrevlig och å andra sidan inte vill uttrycka något som gör att den handikappade får inskränkt stöd).

Rapporten känns, som rapporter oftast gör, lite torr och strukturerad. Men samtidigt är den informativ och ger en tydligare bild av hur anhöriga till någon med personlig assistans påverkas av denna mycket speciella omständighet. Alla som jobbar med personlig assistans bör fördjupa sig i liknande frågor för att öka sin förståelse för den påfrestning det innebär för brukare och anhöriga. Men denna rapport kanske inte är den absolut bästa källa i denna förkovran. Den var intressant, men kan rimligtvis inte vara det mest inspirerande materialet på området.

Betyg 3