En lysande biografi om författarinnans vän Marianne Höök.
Marianne Höök var aktiv skribent från mitten av 40-talet fram till sin död 1970 hon arbetade bla med svd och Idun samt även radio mm. Hon tog livet av sig.

Med hjälp av intervjuer med såväl familj som medarbetare och bekantskaper av djupare och ytligare karaktär tecknas bilden av en komplicerad människa som var svår att komma riktigt nära. Trots att författarinnan själv verkar haft en okomplicerad relation till Höök och uppriktigt tyckt om henne väjer hon inte för att skildra henne från alla håll. Och det blir intressant, ja nästan omöjligt att lägga ifrån sig.
Det är inga lätta ämnen som hanteras: havererat mödraskap, självmord, känslokyla, rädslan för åldrandet, barndomstragik som upprepas i generationer -allt samlat i denna biografi och hela tiden väl sammanvävt. Med driv framåt. Man riktigt känner författarinnans grubbel och undringar om vem hennes vän egentligen var och hur hon blivit sådan.

Intervjuerna är bra och raka. Ibland blir jag smått chockerad över vilka hårda frågor hon ställer till Mariannes barn, frågor hon själv redan verkar ana svaren på ibland men ändå tydligen måste höra ifrån dem. Frågor som understryker deras komplicerade relation och hur illa Marianne förmådde göra något åt den vilket blev katastrofalt för hennes barn. Reflektionerna kring den information hon får tag på är också mycket intressanta och klarsynta hon väjer inte för bilden hon får fram även om den är olik den kvinna hon kände själv.

Den här boken väcker frågor och tankar som inte har självklara och enkla svar. Den är hopplös och sorglig på ett sätt i skildringen av hur fel det kan bli om man försöker fly sitt förflutna som ändå alltid finns där. Hur utsatt det lilla barnet (ända upp i vuxenlivet) är för den familj hon råkar hamna i.
Men den är också rolig och hoppingivande om en kvinna som arbetade sig upp från okänd till någon som satt spår i mångas medvetande och producerade en mängd roliga, moderna och stilbildande texter. En mångfacetterad kvinna som man inte kunde sätta i något fack.
En påminnelse om hur lite man egentligen vet om folk och hur intressant en människa kan vara då man ser på henne från alla håll utan att värdera.

Betyg 5

Kullenberg har samlat tidningsurklipp och även intervjuat personer som kände henne. Författaren har inte förmått sortera i sitt material och upprepningarna är oändliga. Detta är ett uselt skvallerreportage och borde inte ha tryckts.

Betyg 1

Första gången jag blev medveten om Marianne Höök var när jag såg henne som panelmedlem i frågeprogrammet Vem är vem? (tror jag det hette, gick i Minnenas television). Fyra kändisar fick var sin minut för att ställa frågor till tre personer för att lista ut vem som var den rätta och vilka som ljög. Jag fick intrycket av att Marianne Höök mest skrattade bort sin minut, lite flamsig nästan. Men jag blev intresserad och fascinerad av henne ändå. Och så fanns det en hel biografi att läsa.

En lite underlig biografi, ett underbart komiskt besök i en frikyrka i Sunne, några märkliga spekulationer, ett komiskt besök hemma hos Harry Schein - men också allvarliga och djupa texter och intervjuer. Personligt på ett sätt som gör att man kommer nära. Bra jobbat.

Det nämns i en text att Höök skrev sketchen Skattkammarön i Estrad - hon skrev ju för Estrad men just den sketchen har Bengt Linder skrivit.

Betyg 4