Tro, hopp och kärlek var den första Eric Segal-boken jag tog mig ann, och jag tror inte att jag ska försöka mig på några fler.

Segal skriver alldeles för mycket i tredje-person -perspektiv för att det ska kunna bli något liv i den här kärlekshistorien. Han tar för mycket avstånd från sina karaktärer och deras känslor. Jag fick intrycket av att han inte känner sina egna karaktärer.

Egentligen borde jag tycka om den, i början gjorde jag det, för den är mycket inriktad på religion och alla dess orättvisor. Men karaktärerna håller inte efter ett tag och jag kan inte förstå vad som driver någon av dem. På det sättet tappade jag intresset för vad som skulle hända dem och boken står fortfarande outläst i min bokhylla.

Betyg 2