Några författare lyckas med att på få sidor få ner en fantastisk historia. Paolo Coelho är en av de med sin bok Alkemisten. Jan Wiese spelar i samma division.

Detta är en av de böcker som jag har läst som ger ett varigt intryck. På 171 sidor lyckas han fullständigt förföra mig som läsare. Det går inte att sluta läsa. Och när boken är slut, så sitter jag kvar med en enda tanke; jag måste läsa den en gång till.

Boken är en historia om kärlek, svek, bedrageri, hat, vrede, men trots detta blir den aldrig pompös, aldrig löjlig. Bara djupt fascinerande.

Rekommenderas på det allra starkaste till alla läsare, oansett boksmak.

För den som vill läsa ett utdrag (på norska) så är länken: http://www.arkbokhandel.no/bark/bark05/dbaFile4744.html

Betyg 5

Berättelsen, en ganska kort sådan, börjar i en fängelsecell. En bibliotekarie från Vatikanstatens bibliotek läser dagens tidning där en altartavla han känner till och nyligen har forskat om sägs ha blivit förstörd i en olycka.

Från fängelsecellen berättar han då den historia om altartavlan som hans forskning har gett honom, en historia som ändrar hans öde för alltid, berättar om kyrkans korruption och förklarar varför Vatikanen inte längre vill låtsas om skrifternas existens i sitt eget bibliotek.

Jan Wieses språk är väldigt korthugget, kortfattat, ganska tråkigt. Boken, däremot, väldigt intressant. Men med en så vacker titel, hade jag väntat mig mer.

Betyg 4

Jag tänker likadant som salevik: jag måste läsa boken en gång till. Så bra var den. En perfekt blandning av saga och historisk thriller, skriven med sparsamma medel. Less is more!
Boken väckte många tankar och var en njutfull läsning. Rekommenderas varmt!

Betyg 5