I fem novelliknande serieberättelser får vi följa Åsa Grennvalls persongalleri när dessa möter kärlek och ångest. Med stor smärta och insiktsfullhet berättas bland andra historien om kråkan som är deprimerad och har självskadebeteende, plåsterpojken som föddes i föräldrars försök att plåstra ihop sitt äktenskap - och mamman som genom sitt ofödda barns ögon får träffa den man som troligen inte finns.
”Det är aldrig värst sådär i början” är aldrig uttalat självbiografisk, men ger ändå känslan av att i olika grad vara detta. Och det är med en självutlämnande öppenhet, som gör ont i nästan varje bild, hon delar med sig av sin smärta och sina rädslor. Denna bok hade med lätthet kunnat få en stark femma – på gräns till jordgubbe - om inte teckningarna varit så rent ut sagt fula. Den smärta och humor som text och historia innehåller når mycket begränsat ut genom mellanstadieklotterbilderna. Teckningarna blir ett ”trots” snarare än ”tack vare” när det gäller gestaltning och förmåga att beröra läsaren. Men dessa teckningar till trots skriver Åsa djupt berörande vilket ger henne en 4a i betyg av mig.
