Baudelaires "Les fleurs du mal" har tidigare utgivits under titeln "Ondskans blommor", men i samband med den senaste översättningen fick den titeln "De ondas blommor" istället.
Den känslan som jag tyckte präglade hela boken var ångest, inför egentligen allt. Baudelaire tar i så fruktansvärt mycket att det helt enkelt blir för mycket. Det här kan ha varit hur nytänkande på hans tid och påverkat hur mycket som helst, jag gillar det ändå inte.

Betyg 2

"Det Ondas Blommor" är, enligt mig, en fantastisk diktsamling.
Jag bemästrar inte franska, så jag har bara läst den svensköversatta boken, och jag måste medge att översättaren (Ingvar Björkesson) har gjort ett bra jobb i att få samman dikterna på ett annat språk än i det det skrevs i,
med reservation för vissa bryskt avhuggna verser och behov av onaturliga betoningar för att få ihop rimmen.

Många dikter i samlingen andas av en viss ångest, som en tidigare före mig påpekade, men också en stor del bitterhet, avund, längtan och en viss, synes det mig, provokationslusta.
Men så blev han också åtalad för vissa dikters sedlighetsbrist.

Här slås det vulgära, skändliga och morbida samman med det sköna och vackra i en fin samstämmighet. För att illustrera; ett utdrag ur dikten Kadavret:

-Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust,
ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!

Betyg 4