Joe Hills första roman – En hjärtformad ask (A Heart-shaped Box). Lustigt nog publicerad av bokförlaget Prisma.
Inom den debutromanens sidor fann jag inte någon höjd. En enda kliché hela alltet, tyckte/tycker inte alls värst om den – förutom som ren underhållning. Det enda som är smått originellt är huvudpersonen och grundidén, eller kanske inte ens det. Jag kan faktiskt inte förstå vilken bra kritik boken ifråga faktiskt fått. Eller varför boken ifråga ska filmatiseras. Eller…
Jo, det kan jag!
Som jag ser det lever Joe Hill – åtminstone i detta fall – på sin far Stephen King. För boken ifråga har nämligen översatts till jag-vet-inte-hur-många-länder och dessutom ska den till att filmatiseras. Tror faktiskt inte att det skulle hänt utan faderns berömmelse!
Följande skriver bokförlaget Prisma om boken ifråga:
”En hjärtformad ask är en av de mest uppseendeväckande romandebuterna internationellt på mycket länge.
Skulle du köpa en vålnad? Förmodligen inte. Men det är just vad Jude Coyne gör, på internet. Coyne är en firad rockstjärna som dragit sig tillbaka till sin gård i North Carolina med sin samling av platinaskivor och ockulta troféer samt flickvännen Georgia.
Vålnaden som levereras punkligt i en hjärtformad ask är tänkt som ett makabert tillskott till samlingarna.
Men vålnaden vill se Jude Coyne död och begraven. Och det gäller inte bara Coyne. Alla som kommer i vålnadens väg riskerar att gå samma öde till mötes.
Jude och Georgia tvingas fly för sina liv. Det blir en skräckfärd till helvetet utan returbiljett, undan vålnaden, utan nåd.”
* * *
Romanen är i min mening bara stundtals bra, men ojämn och håller inte alls hela vägen! Språket är ofta (inte alltid) berömligt, men däremot inte handlingen. Titeln anspelar på en sak som händer i början, men som sedan inte förekommer mer. Det är en bra titel, men inte en värst passande sådan, med tanke på att den hjärtformade asken bara inledningsvis förkommer i prosan.
Egentligen vill jag jämföra En hjärtformad ask med Dean R. Koontz. Skillnaden mellan de båda är att Joe Hill i romanform inte lyckas skriva med den där glimten i ögat, med den där underfundiga humorn, som Koontz på senare år lyckats tillskaffa sig, nå upp till. Ibland fungerar det för hans del. Ibland inte. I Joe Hills debutroman döms han (uppenbart) i recensioner av sin fars framgångar – och alla köper boken, men fy den som kritiserar honom (och kudos till den som kritiserar fadern Stephen King)! Men…
Så fy mig! Joe Hills första roman är nämligen ingenting för den som läst mycket gammal skräck, eller ens för den som överhuvudtaget läst mycket skräck! Tyvärr. Slutet är dessutom rörigt och psykedelisk. Bokens inledning är varför man vill läsa vidare, men inte ens den får boken att bli en bra helhet. Mellanpartiet och slutet är såpass svaga att det för en van skräckläsare bara mest blir en enda rörig, helt enkelt en jobbig uppgift att ta sig igenom boken ifråga.