Slutet på 1800-talet och början på 1900-talet var en olycklig tid i Finlands historia. Alla samhällsklasser led av svåra problem, men som alltid var det de fattiga som hade det svårast. Jag tycker att det var hemskt att läsa om hur torparna djupt i Finlands skogar varken visste eller förstod vad inbördeskriget handlade om. För dem var det enda naturliga att kämpa för ett rättvisare samhälle, men de insåg inte att det enda de röda skulle ha kunnat få till stånd var att Finland åter hade förenats med Ryssland för att gå sin egen undergång till mötes. De insåg inte heller att det verkligen var fråga om ett krig och att döda andra och inte om en möjlighet att ställa till besvär för de styrande i byn. Hur mycket elände har inte okunskapen ställt till med? Fruktansvärt var också att läsa om hur de vita segrarna var obarmhärtiga mot de stackars torparna som redan fått lida så mycket. Boken visar också hur omöjligt det var att leva ett drägligt liv och ha påverkningsmöjligheter om inte föräldrarna haft möjlighet att ge barnet en undervisning ända upp till universitetsnivå eller ägde jord.

Det historiska skedet var intressant i synnerhet som det beskrevs ur en helt annan vinkel än skolböckerna. Förryskningen gick helt förbi medan missväxten var en katastrof som ödelade mångas, däribland
Toivola-Jussis liv. Det märks att Sillanpää varit med själv och inte bara skriver om saker han hört talas om. Berättelsens poänger kan ändå inte kompensera att den var rörig och beskrev för många ofullständiga tankar.

Toivola-Jussi var som gestalt totalt ointressant för mig. Jag kunde inte förstå honom och han skulle inte kunna förstå mig. Den enda känsla jag kan hysa för honom är medlidande. Medlidande för vad någon går igenom är bara bra men att tycka synd om någon för att den är så ömklig och löjlig är otrevligt. Kanske det är dessa känslor Sillanpää vill väcka, men det ger inte mig någon läsnjutning.

Den som översatt boken var väldigt skicklig. Jag skulle inte ha märkt att den var översatt om inte finlandssvenskarna varit så totalt främmande för Jussi, som trots sitt namn inte kunde ett ord svenska.

Idén att följa en person från födsel till död är intressant men ger läsaren ett avstånd till personen. Det känns som om författaren skulle säga åt läsaren att det som händer är illa men inte kan vi göra något åt saken, det leder till att läsaren resignerar och slutar bry sig om vad som händer. Huvudfiguren tappas bort och blir bara en i mängden, en som fötts och lidit för att sedan dö.

Det fromma eländet är en annorlunda läsupplevelse eftersom boken var otrevlig att läsa trots att den var välskriven. Boken har sina goda sidor men jag förstår ändå inte varför Sillanpää fått Nobels litteraturpris när så många bättre författare blivit utan.

Betyg 2