Gulag-arkipelagen – Evig rörelse

Alexander Solsjenitsyns rysliga beskrivning av Sovjetunionens behandling av politiska fångar är en viktig läsning för de som inte själva levde under kalla krigets dagar (vilket jag har väldigt få minnen av). Behandlingen av politiska fångar var sämre än behandlingen av riktiga kriminella eftersom de kriminella hade en ursäkt i yttre faktorer såsom barndom och samhällsklimat. Under ett rent kommunistiskt samhälle finns det ingen brottslighet eftersom kommunismen eliminerar de sociala faktorer som orsakar brottets vägar. Det var samhällets fel att kriminella begick brott och därför var det viktigt att behandla de kriminella någorlunda bra. Politiska fångar valde själva att bryta med kommunismen för att därmed förråda Sovjetunionen via ”anti-sovjetisk agitation” och ”kontrarevolutionär” verksamhet.

”Evig rörelse” handlar främst om transporten av fångar i Stolypinvagnar och stålfartyg med olika genomgångsfängelser och genomgångsläger. De scener som utspelas mellan olika fångar och de rangordningar som uppstår ger en hemsk bild av hur primitiva och barbariska människor kan vara. Istället för att samarbeta försöker vissa fånggrupper erhålla privilegier på de övrigas bekostnad. (Påminner inte det om dagens demokratiska samhälle där särintressen söker privilegier på det allmännas bekostnad?). De som verkligen vann på fångarnas bristande samarbete var vaktsoldaterna.

Under transporten och i fånglägren var det snålt med mat och det som gavs riskerades att koncentreras till de starkaste fångarna, dvs. de kriminella. Trängseln i transporterna var också extrema. För att betona detta citerar jag följande: ”Trusjin erinrar sig dock, att han transporterades i en ”stolypin” redan på tsartiden – fast på denna sagolika tid fanns det bara sex personer i varje kupé.” (s.9) Under sovjettiden kunde antalet personer i kupéerna vara mellan fjorton och trettio.

Solsjenitsyn själv lyckades till slut lura till sig ett drägligare liv genom att påstå sig vara atomfysiker. De som hade talanger inom något område och hade ett yrke som kunde komma till nytta för kommunismens fortlevande fick en drägligare tillvaro i utbyte mot ett visst arbete.

Som avslutning vill jag citera en not som beskriver Sovjetunionens utveckling: ”Också före och under min fängelsetid hade jag länge åsikten, att Stalin styrt den sovjetiska statsapparaten i en ödesdiger riktning. Men så avled Stalin stilla – och frågan är om fartygets kurs verkligen ändrats särskilt mycket. Den prägel han personligen satte på händelserna var tröstlös inskränkthet, halsstarrighet, självgodhet. I övrigt följde han nogsamt i mästarnas fotspår.” (s. 118)

Solsjenitsyn, Alexander: Gulag-arkipelagen – Evig rörelse, W &W, 1974

Betyg 3