Ibland blir det lite tjatigt, alla dessa inre monologer om hur Lena är, eller hur Isabell är, eller hur Allan är. Den här "idealkvinnan" Lena känns över huvud taget ganska onödig i boken. Däremot är mamman rätt uppfriskande.
Alla dessa gåtor fungerar, och man undrar hur de hänger samman - även om intrigen är väldigt konstruerad. Helt ok bok med bra detaljer om trädgården.

Betyg 3

Isabell Falk ligger apatisk på ett sjukhus någonstans i Oslo. Åratal av förföljelse i form av ondsinta brev till grannar och arbetskamrater där hon pekas ut som både häxa och mörderska- har blivit för mycket för henne. Genom hennes läkare blandas den fd. polisen Allan Wide in i handlingen. Det blir upptill honom att ta reda på vem eller vilka som ville Isabell så ont. De återvänder till Isabells barndomsstad, Lindane i Hedom och utger sig för att vara nygifta. Bortsett från att finna Isabells förföljare har Allan också i uppdrag att finna arvingen till en stor förmögenhet. Men någon sätter hela tiden käppar i hjulet för Allan och en alltmer apatisk Isabell...
Puh, vad skönt att den är slut!
Den här typen av litteratur ska man väl egentligen enbart acceptera för vad den är och inte hålla på att analysera. Men då jag har en viss förkärlek för gammal kiosklitteratur så kan jag ändå inte låta bli att göra just det. Och efter att ha läst andra gamla recensioner som jag skrivit om Margit Sandemos romaner som jag tidigare har läst- så kan jag enbart konstatera att hennes kvinnliga karaktärer är alldeles förskräckliga!
Svaga, ynkliga, patetiska små varelser som inte duger någonting till om de inte har "en stark manlig hand" att hålla i. Isabell som karaktär är praktiskt taget helt imbecill, klarar hon av att gå på toaletten själv?, är något jag frågar mig under läsandets gång. Och det här är ett återkommande tema hos Sandemo. Kvinnorna är patetisk svaga- medan männen är gammaldags karlakarlar som släpper dryga nedlåtande kommentarer om kvinnor. Karaktären Isabell ska föreställa vara trettiotvå och ha en tonårsson, men blir av Allan kallad för "Mitt lilla barn, min lilla flicka"🤮.
Att det sedan framkommer att Isabells son blivit till genom en våldtäkt- så blir det inte bättre. Våldtäktsmannen hotade med att ta sitt egna liv- om inte Isabell gick med på att bli våldtagen!- vad är det för trams? Hade det varit en manlig författare hade jag skrivit att det är rent kvinnoförakt författaren sysslar med.
Den är skriven 1985, men den känns så gammal och allt moraliserande och tjat om häxor gör inte precis saken bättre.
Jag tycker varken att gamla Allers-böcker eller Mysrysare har så dåliga kvinnogestaltningar. Det är synd, för själva intrigen i den här boken skulle kunna vara helt okej- om det inte hade varit för allt det andra som enbart förstör handlingen för mig.
Serien om Isfolket läste jag en gång i tiden också, men minns inte om det var lika dåligt gestaltat som i "Sandemo-serien". Oavsett vad, så var det här den sista boken jag läste av Margit Sandemo. Jag har inte någon som helst lust att fortsätta med hennes böcker.

Betyg 2