Betyg: 2,5 av 5
Den börjar ju riktigt bra och de två första timmarna av boken tyckte jag att den var riktigt mysig, småspännande och engagerande. Dock tappar den i mitten och slutet tilltalade mig inte. Boken är välskriven och jag gillar det vardagliga, vardagslivet, vanliga människor och platser, bort från uttjatade polisutredningar, helt enkelt vardagslivet blandat med lite spänning. Som Aino Trosells antihjältinna Siv Dahlin där vardagsrealismen blandas med humor, ett fantastiskt språk och spänning. Och eftersom det här är en deckare så väntade jag hela tiden på att spänningen skulle ta form och utvecklas. Istället dras jag in i någon form av faderskapsutredning som tog upp alldeles för mycket av handlingen. Sen tycker jag tyvärr att huvudkaraktären, Mirjam svänger om lite för mycket rent personlighetsmässigt. Från en ganska underhållande, ständigt ätande individ till en i mitt tycke gnällig barnunge. Hade Karina Johansson fortsatt i samma spår som de två första timmarna av boken, hade mitt slutbetyg troligtvis landat på 4,5 i betyg, nu blir det tyvärr inte mer än en stark 2:a. Men välskriven är den och den sticker ut. Det är långt ifrån vad man kan säga om alla förbannade polisdeckare som släpps på löpande band. Bra uppläsare!

Betyg 2