Inte alls i min smak. Jolmig.

Betyg 1

Doerrs språk är vackert målande och tungt laddat med mening. Krigets fasor och meningslöshet skildras sömlöst sida vid sida med karaktärernas kamp för att hålla sig ovan ytan, både i den fysiska världen och mentalt. Genom att ungefär vartannat kapitel hoppa mellan de två huvudpersonernas, tyske radioteknikern Werner Pfennig och blinda franska tonårsflickan Marie-Laure, historier, håller Doerr läsarens intresse uppe.

Betyg 4

Den unga Marie-Laure lever ett tryggt och lyckligt liv med sin far i Paris, trots att hon är blind. Men när kriget kommer måste de fly till en liten kuststad i nordvästra Frankrike. Samtidigt har den något äldre Verner börjat på en nazistskola för framstående unga tyskar. Han är ett fattigt barnhemsbarn men blir ändå antagen tack vare sin tekniska begåvning. Så småningom korsas deras vägar, bägge kämpar för att överleva i en grym och omänsklig värld...

Ljuset vi inte ser är en tokhyllad bok som dessutom fått Pulitzerpriset. Själv funderar jag varför andra världskriget fortfarande fascinerar författare så till den milda grad? Det finns redan tusen och åter tusen böcker som skildrar de grymma tyskarna och civilbefolkningens lidande i de ockuperade områdena. Men det är precis likadant i alla andra krig, det är bara namn och platser som är olika. Visst är det behjärtansvärt att vilja skildra krigets vansinne, men det är att slå in öppna dörrar. Det räcker att titta på vilket nyhetsprogram som helst så inser alla som inte är lågbegåvade eller störda det.

Storyn är inte heller unik på något sätt, annat än att Marie-Laure är blind. Hon och hennes närmaste far illa under ockupationen, Verner förtrycks på skolan, hans vän mobbas. För att försöka få lite spänning har författaren lagt in en fånig historia om en försvunnen diamant som bär på en förbannelse. Men det hjälper inte, för mig är det en blandning mellan ungdomsbok och eländesporr och jag fattar inte varför den är så uppskattad? Visserligen är språket oklanderligt, men i gengäld är boken alldeles för lång och omständlig, 600 sidor i pocket. Man kunde lätt kapat 300 sidor. Dessutom hoppar författaren hit och dit i berättelsen, måste vara svårt att hänga med i som ljudbok

En bok jag aldrig läst om den inte varit månadens bokcirkelbok. Och ärligt talat fuskade jag och hoppade över alla kapitel om Verner på mobbningsskolan...

Betyg 2