Jag läste ett nytryck utgivet 1944 men som hade ett förord från en tidigare nyutgivning (1935). Det där förordet var kul, där skriver författaren lite kort om boken.
Sen börjar själva boken, man märker att den är som en stor gryta där Marika Stiernstedt rört ner lite av varje men boken koncentrerar sig ändå till de två syskonparen Obitz och Pauwel.
Det är långt, men läsvärt. Rappt och roligt skrivet, och stickspåren glider fint in i huvudintrigerna. Något annorlunda ändå, slutet kanske inte gör så mycket väsen av sig, författaren har lagt in en liten brasklapp om det.

Betyg 4