Marija Sandina bokrecension

Marija

Författare: Sandina
Genre: Roman
Ämnesord: depression, kärlek, spänning
Utgivningsår: 2014

Köp boken på amazon.se (betald länk)
* Som Amazon-associates tjänar vi pengar på kvalificerade köp.

Begagnade:

Utdrag ur boken:
…Hon slår upp ögonen och attackeras direkt. Ljuset har stått redo utanför ögonlocken, beredda på anfall. Miljoner till antalet och överallt tränger de in. Hon försöker sluta sina ögon men när hon väl öppnat dem så finns ingen återvändo. Hon blundar hårt och slår händerna för ögonen. Två ögonlappar av kött. Det blir mörkt. Hon försöker utan att ta bort händerna från ögonen att ta sig upp i sittande ställning. Hon blir sittande en stund. Mot sina skinkors nakna hud kan hon känna de vassa springorna mellan golvtiljorna. Golvet är ljummet och lent. Hon samlar mod och kisar lite på ögonen under sina handflator. En puls av överraskning går genom henne då hon märker att hon ser rakt igenom sina händer. De är genomskinliga men filtrerar bort det starka solljuset. Handlovens ben avtecknar sig som mörka skuggor men rör hon lite på handen kan hon pricka hålrummen mellan benen och hennes lägenhet avtecknar sig framför henne, om än lite dovare än vanligt, men fullständigt verklig. Hon studerar rummet. På höger sida har hon det lilla köket. Det är svårt att urskilja färgen på köksluckorna genom händerna men hon vet att de är ljust blå. På bänken står kvarlämnad disk från lunchen och ett stilla dropp hörs från den gammalt otäta vattenkranen. Längre in på bänken står glasburken med kaffe. Locket ligger av. Hon känner ingen doft från det mörka kaffet. Hon tar sats för ett djupt andetag och kommer på sig själv med att inte ha andats på mycket länge. Lungorna fylls med luft. Hon smakar på luften. Först smakar den ingenting. Sen kommer den mörka, frasiga smaken av bränt. Hon fyller ytterligare en gång. Nu ännu tydligare, stickande bränd kolsvart smak. Rak i ryggen sitter hon på helspänn i ansats att tolka den tydliga smaken. Rädslan sveper över henne och hon far upp från golvet i tron om att det var hon själv som står i brand. Hon genomsöker sig själv. Hon vill släppa händerna för ögonen och söka runt på sin kropp med dem. Men hon vågar inte utifall strålarna fortfarande väntade där utanför. Handlovsbenen kastar ständigt skuggor över hennes synfält och det tar henne en lång stund att söka genom sin nakna kropp efter förkolnade partier. Det är inte hon som brinner…

…Han ler. Och snurrar frenetiskt veven till grammofonspelaren. Skulderbladen dansar på hans lilla ryggtavla. Trots att de inte längre är ihopkopplade rent fysiskt så dräneras hennes energi rakt in i sonen. Pojken gräver ur henne och lastar med osynliga krafter över livet till sin egen kropp. Hon går fram till spegeln och tittar på kvinnan som reflekteras i glaset. Huden hänger livlös kring ögonen. Hakan sticker spetsigt ut ur käkbenet. Hon blir osäker om det verkligen är sig själv hon betraktar. Pojken tröttnar på att veva på grammofonen och musiken tappar tempo och sluddrar bort. Hon står kvar och betraktar sig själv. Medan hon står där ser hon hur huden förändras. Smygande reser sig rynkor och kastar mörka skuggor ner i dess dalar. Huden stretar emot. Hon kan se hur den glansiga huden spänns i ett försök att tvinga ner den urkraft som bubblar under dess yta. Plötsligt ger huden vika, tappar sin spänst och faller ihop till djupa veck. Hon känner sig matt och vill ta sig bort från spegeln, borra ner ansiktet i sin kudde men hon är för trött att röra sig. I bakgrunden hör hon pojken skratta då han slänger ut grytorna ur skåpet bredvid spisen. Hon behöver inte se honom för att förstå att den mängd av liv som just lämnat henne nogsamt har samlats upp i hennes son…

Medelbetyg: