Albert Speer var Hitlers personliga arkitekt. Många har menat att Speers och Hitlers relation nästan var erotiskt präglad och att deras sammansvetsade vänskap var den enda form av kärlek, någon av dem skulle uppleva (vilket Speer mycket riktigt bekräftar). Genom denna relation får läsaren en annorlunda och mångbottnad bild av Tysklands diktator. Det unika bandet till Hitler kom att prägla Speers hela liv, från utnämningen till rustningsminister, till det långa fängelsestraffet i Spandau, och återstoden av hans liv som författare till tre verk om nazisttiden. Speers bejakande av sin skuld, hans ånger och desperata lögner (både för sig själv och andra) skulle aldrig helt verifieras och därigenom lyckades Speer aldrig riktigt finna frid. Skulden lämnade honom aldrig. Journalisten Gitta Sereny har genom åren haft personliga samtal med Speer och hans familj, samt gamla arbets och partikamrater och slutligen de själavårdare Speer skapade förtroliga förhållande med under slutet av sitt liv. Sereny har skapat enligt min mening, ett unikt porträtt av en ganska vanlig men olycklig man som dukade under för den totala ondskan. Det mest facinerande med Speer är hans förnekelse av vetskapen om förintelsen av judarna, kontra hans ansvarstagande av den kollektiva tyska skulden.

Biografier är inte min grej. Oftast får man ta del av partiska redogörelser som framställer författaren eller händelseförloppet som denne önskade det vara. Serenys biografier ("Ohörda rop", "Vid avgrunden" samt "Albert Speer och sanningen") utgör undantag från denna regel. Sereny skriver objektivt och försöker varken fria eller fälla. Istället skapar hon en så nyanserad bild av sanningen som möjligt. "Albert Speer och sanningen" är ingen enkel bok att läsa. Den kräver mycket av sin läsare, både emotionellt och intellektuellt. Jag tycker att denna bok är väl värd att läsas, inte minst för Serenys högklassiga behandling av källmaterialet. Jag ger denna bok en stark fyra.

Betyg 4

Serenys grävande i och försök till "förklarande" av hitlertyskland fascinerar. Hennes andra böcker i ämnet, "Vid avgrunden" och "Tyskt trauma" är verkligen läsvärda. Hennes djupintervjuer - i "Albert Speer och sanningen" med ett femtontal personer - visar prov på ett grundligt arbete. Och hon framställer sina resultat verkligt bra. Och visst är perioden fascinerande...
Dock - tycker jag - att "Albert Speer..." är lite lång. Kanske kunde vissa delar ha strukits, för att göra den lite mer tillgänglig. Jag tycker nämligen att det skall vara tämligen lättillgängligt, för det är viktigt. För alla, tror jag.
Ibland tycker jag också att hennes kommentarer (personliga kommentarer) om hur intervjusubjekten reagerar på hennes frågor blir lite krystade och känns "ovetenskapliga". Hur vet jag som läsare att hon inte vinklar det hon beskriver? Är jag verkligen intresserad av hennes åsikt om hur personen reagerar? Räcker det inte med att citera vad som faktiskt sägs?
Trots denna kritik är det en mycket bra biografi över Albert Speer, Hitlers kanske närmaste "vän". Dessutom ger den också en fantastisk insyn i den innersta kretsen av nazityskland.

Betyg 4

Många har genom åren försökt förstå Albert Speer: Hitlers arkitekt, rustningsminister, favorit. Man har försökt förstå denne charmige och till synes varme och sympatiske man – som skrev på order om att miljontals judar fick arbeta ihjäl sig i arbetsläger, miljontals polacker och öststatsmedborgare tvångsförflyttades västerut för att arbeta i den tyska krigsindustrin - och att han, trots att han befann sig mitt i händelsernas centrum, under hela efterkrigstiden hävdade att han inte kände till utrotandet av den judiska rasen.

Gitta Sereny träffar kontinuerligt Albert Speer, på dennes ålders höst, för längre intervjuer. De diskuterar igenom hela hans liv från barndomen – med en känslokall mor och bröder som tog all plats – arkitektutbildning, det tidiga yrkeslivet och de första uppdragen för socialnationalisterna. De går vidare igenom hur han klättrar upp genom hierarkin till det han blir Hitlers favorit, får ansvaret för ombyggandet av Berlin till tredje rikets nya huvudstad Germania och den slutliga utnämningen till rustningsminister för den tyska krigsmakten. Därefter Tysklands nederlag, Nurnbergrättegångarna och de 20 åren i fängelset Spandau, tillsammans med de andra krigsförbrytarna som klarade sig från dödsdom.
Avslutningsvis tiden efter frigivningen 1966 och utgivningen av självbiografier och andligt sökande.

Albert Speer hävdar genom alla intervjuer att han inte kände till judeutrotningen, men att han tar på sig ett generellt ansvar då han tillhörde den regim som genomförde dessa. Han säger sig känna stor skuld och söker ständig rannsakning.

Gitta Serenys bok är en djupdykning i ett sinne som på många sätt är genialt men på andra sätt är ytterst begränsat. Man får känslan av att Speers synbara empati egentligen är en mycket skicklig konstruktion – byggt på samma sätt som psykopater som försöker imitera känslor för att smälta in. När Sereny skrapar och skrapar börjar hon hitta ett enormt och självuppfyllt ego vars förhärligande är det viktigaste. Så viktigt att förintelsen av judarna mycket väl skulle kunna vara ett tänkbart offer. Speer uttrycker aldrig några antisemitiska tankegångar. Han uttrycker aldrig förakt för vissa grupper eller människor. Hanuttrycker sig genomgående respektfullt och avmätt – som en gemytlig farbror som berättar gamla minnen. Vilket vilseleder en att känna sympati för honom.
Men Sereny visar upp motsatsen – bortom den skickligt byggda fasaden. Speer ger inte uttryck för människoförakt då andra människor inte betyder något för honom. De är medel för hans framgångar. Varför hata något som inte har någon betydelse för honom? På slutet får man känslan av att den ende människa som var stark nog att göra ett värdefullt och bestående intryck på honom – var just Hitler. Men när denne brutits ner av kriget, tagit sitt liv och blivit hela världens syndabock – hade han sedan inga problem att ta ett steg åt sidan och låta Hitler ta hela ansvaret. Så att hans egen glorifiering kunde fortsätta.

Albert Speer och sanningen är en mycket komplex bok som jag upplever ger en – i hög grad – objektiv och rättvis bild av Speer. Gitta Sereny lägger nästan 20 år på att färdigställa boken och har rimligtvis vägt varje ord på guldvåg. En stor journalistisk och litterär prestation som blivit en av den stora verken kring ämnena Förintelsen och Andra världskriget.

Torbjörn Vrang heter inläsaren av denna över 800 sidor långa tegelsten. Många, många timmar fick jag spendera med Torbjörn i öronen för att få i mig Serenys lysande bok. Och det tog flera timmar innan jag lyckades förtränga denne inläsares egenheter så att de inte stod i vägen mellan mig och läsupplevelsen.
Vrang verkar vara rädd för att missa en enda stavelse eller bokstav eller tecken i inläsningen. Om det är hans eget val, eller produktionen som krävde det vet jag ej – men resultatet är mycket enerverande.
För det första tycker jag att citat (vad folk säger) går att visa med tonfall. Att säga ”citat” och ”slut citat” hackar sönder och dödar även den bästa dialog. När sedan en person i en dialog, i sin tur citerar – blir det till slut oändliga harranger av prat som vid vanlig läsning inte skulle märkas alls. Vid ett tillfälle hörde jag Torbjörn Vrang säga: ”slut inom citatet inom citatet”. I dialoger med korta meningar och ibland bara enstaka ord – blir det mer ”slut inom citatet” –information än verklig dialog.
Jag tycker att en bra inläsning ska ge en neutral och friktionsfri läsupplevelse. När inläsare misslyckas med detta kan det antingen vara att de är för torftiga och korrekta – som i detta fallet – eller allt för dramatiska, tolkande och slarviga (Ernst-Hugo Gäregård som skräckexemplet). Om inläsaren gjort ett bra jobb ska jag inte ens tänkt på att boken lästes upp för mig. Då ska jag tänka tillbaks och vara osäker på om jag läste eller hörde boken.

Betyg 4