SJÄLAMAKERSKAN av Michela Murgia 2012 i översättning av Barbro Andersson
Skulle man välja en bok efter omslag, så ligger denna bra till. Omslaget passar dessutom innehållet, vackert, sorgligt, mystiskt och kärleksfullt.
”Själabarn, så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ”.
Romanen utspelar sig i en by på Sardinien på 50-talet. Som läsare får man lära känna byns seder och bruk, vidskepelse och vardagsbestyr. En liten flicka blir bortadopterad till en äldre kvinna, samtidigt förlorar hon inte sin familj. Efter ett tag finner hon sig till sitt nya liv, ett mer stillsamt i kontrast till hennes stora familj med många syskon. De finner en stor respekt för varandra.
Hennes nya mor försvinner mystiskt då och då på nätterna och som påföljd av det avlider någon. Men kvinnan vill inte prata om det. Så småningom börjar Maria förstå vad vad Tzia Bonaria har för sig på de nattliga besöken, det blir en svår upptäckt för henne och hon flyr.
Jag bara sögs in i denna finstämda berättelse med dess vackra språk. Trots det allvarliga ämnet så fann jag så mycket människokärlek och respekt, ja respekten krackelerade, men det går att laga sprickor och en annan respekt infinner sig.