Alex är en sjuttonårig tjej som håller på att dö av en hjärntumör. Hon har gett upp att cancerstrålning någonsin kommer funka; hon är döende och kommer aldrig att bli bättre. Men så, när hon gör en sista hikingtur i skogen, blir världen träffad av en elektromagnetisk puls och allting förändras. De som inte dör direkt av pulsen blir antingen själlösa zombies eller, som Alex, utvecklar skarpare sinnen bortom det normala. I sällskap med en föräldralös åttaåring och en ung krigsveteran som lider av PTSD, försöker hon komma underfund med en värld där ingenting är som det ska.

Jag läste de första 260-ish sidorna i ett streck. Klockan var 3 på natten, men vem bryr sig? Jag var tvungen att veta vad som skulle hända! Skulle de vara okej? Skulle de hitta andra människor? Skulle de bli till zombies de också? Jag var fastnaglad, jag var skräckslagen, jag var gripen.

Sen gick allt åt helvete. 40-50 sidor senare och jag lade ifrån mig boken, besvikelsen brännande inuti mig, och somnade. Jag plockade upp boken igen nästa dag och tvingade mig själv att avsluta den, medan jag hela tiden skrek i mitt huvud: VARFÖR STANNADE NI INTE I DEN DÄR JÄVLA STUGAN HELA JÄVLA VINTERN ERA JÄVLA IDIOTER?! Jag är övertygad om att det hade gjort boken så mycket bättre, som den är nu tror jag att den lider av ett svårt fall av multipel personlighetsstörning. Det finns ingen annan förklaring. Andra hälften introducerar ett helt nytt set av karaktärer jag inte ens kunde skilja från varandra, än mindre orka bry mig om. Det är så synd!! För de första 260 sidorna är jättebra, alltså verkligen, verkligen MEGABRA! Under andra hälften bönade jag om att en zombie skulle komma och äta upp dom.

5 för första hälften, 1 för andra. Så 3 antar jag att det får bli.

Betyg 3