Recension av Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud

Boken är utgiven på Norstedts Förlag (2011) och innehåller 308 sidor.

Magnus Utvik är född 1964, debuterade 1989 med diktsamlingen Jorden och har därefter utgivit ytterligare fyra diktsamlingar och fyra romaner. Många minns den hyllade och drabbande Anna, min älskade (2005), som handlade om en kamp mot cancer. Allra senast kom Pojke med cyklop (2010). Magnus Utvik är också verksam som bokrecensent på Sveriges television. Källa: Norstedts.

Handling: Magnus Utvik börjar sin politiska bana som sjuttonåring hemma i Värnamo i början av 1980-talet. Han växte upp i ett socialdemokratiskt hem, men själv attraherades han av VPK-vänstern tills han inte tyckte att de var tillräckligt kommunistiska. 1983 öppnar Håkan en ny kommunistisk bokhandel i Värnamo och Magnus blir en återkommande besökare där. Han lyssnar till Håkans ord om KPS – Kommunistiska Partiet och snart är Magnus övertygad att är i det Partiet han hör hemma. KPS ser Stalin som sin gud och Albanien som ett föredömligt land. Magnus och hans flickvän (som inte är politiskt aktiv) flyttar till Göteborg för att försöka få över KPML(r):s medlemmar till KPS. Medlemmarna i Partiet står vid Järntorget och säljer tidningen Kommunisten och kallar varandra kamrater. När de talar med varandra i telefon säger de kamrat U, kamrat L och så vidare, i fall de skulle vara avlyssnade. Magnus betalar en tiondel av sin inkomst till Partiet. Kamrat Ulf säljer sin älskade Mustang för att ge Partiet pengar och en annan kamrat säljer sin häst. Magnus får jobb i disken på B & W och senare inom hemtjänsten. Det tar slut med Lena och Magnus lever helt för Partiet. I tre år orkar han, sedan börjar Magnus inse att det inte blir någon ökning av medlemmar. Som mest har Partiet mindre än hundra medlemmar. Först nu efter tjugofem år orkar Magnus se tillbaka och skriva denna bok. Han tar kontakt med några gamla kamrater för att intervjua dem. Antingen säger de nej direkt eller så säger de ja först och sedan ändrar sig i sista minuten. Några ställer i alla fall upp, men deras namn är figurerade. Den enda som har sitt eget namn i boken är Anders Persson, KPS ledande man. Alla andra namn är också figurerade.

Detta var en stark och gripande berättelse av Magnus Utvik, där han vill påpeka att det inte bara finns religiösa sekter, utan även politiska och han ser numera att KPS var en sorts sekt. Man hade ingen yttrandefrihet, var tvungen att lyda Partiets regler helt och hållet annars blev man utesluten. Intressant för mig att veta att KPS även hade säte i Jönköping, där jag bor. Något jag inte hade en aning om. Magnus Utvik skriver faktamässigt och utan större känslor om sin tid i KPS, hur han blev helt indoktrinerad av deras sätt att leva och deras regler. Jag som är mycket intresserad av samhällsfrågor både i Sverige och utomlands tyckte att denna bok var mycket fängslande. Och att författaren beskrivit sin tid i KPS på ett enkel och lättfattat sätt det gillar jag skarpt.

Betyg 4/5 Kristina Simar 2011-10-06 (104) http://blogg.passagen.se/krisim