Jadekatten är den danska familjen Lövins släktkrönika. Det var ordet släktkrönika som fick mig intresserad. För ett antal år sedan läste jag nämligen Sweet Valley Saga, och kom genast underfund med att släktsagor är verkligt intressanta. Men man kan verkligen fråga sig om Sweet Valley Saga och Jadekatten är jämförbara. Knappast, för det enda de har gemensamt är att de handlar om en släkt, men olikaheter kan man ju alltid hitta. O vilken var bättre, kan ju diskuteras. (Möjligen.) Sweet Valley Saga var mera dramatisk och (definitivt) mera underhållade. (beror förstås på vad man anser underhållade. Jag anser nämligen inte andra människors missär underhållade.) SVS och Jadekatten är varandras totala motsatser. Förstnämda består av lyckliga slut efter lyckliga slut, medan den senare består av olyckliga slut efter olyckliga slut. Vilket är bättre? Eller mera realistiskt? Ingetdera är nämnvärt realistisk.

Det som irriterade mig med Jadekatten var den oändliga olyckan. Allt gick fel och alla dog i sin aproblem. Drogmisbruk, alkoholism mm mm. Oh, ja orkar int. Vist finns dessa problem i dagens samhälle, men kan de verklige drabba generation efter generation. Var började problemen? Med Katzes och Tobias olyckliga äktenskap. Vad var problemet? Att de inte älskade varandra? Bla, men det var ju något med deras bakgrund också, troligten. Det finns så många orsakssammanhang i boken. Det blir helt enkelt för mycket av det goda/hemska/dåliga/olyckliga... Dom sista 20 sidorna borde i alla fall ha skippats. Man får väl vara glad att man inte har det så dålig stält själv..., men jag tycker att det till en del faktiskt handlar om egna val sis o slutligen...

Och vad jag inte förstod ver varför andra delen av boken hette Myrans bok, fastän hon bara var en biperson. Dessuton står det på bakperomen att boken är starkt självbiografisk. På vilket sätt? Är Brögger Katze, Li, Zeste eller kanske Myran? Eller har hon en dylik släkt? Eller har hon haft drog/alhokol/anoreksi/allmän depression -problem?

men något bra var det i all fall med boken. Kanske Bröggers stil. Inlevelse var ett +. Och en dykning i Danmarks 1900-talshistoria. Eller något.

Sänker betyget för den negativa känslan av boken ännu kvar...

Betyg 2

En historia om en släkts undergång. Som inte engagerar alls. Brögger för penseln med svepande drag från 1920-tal till 1990-tal. Men inget fastnar. Inget blir tydligt. Nästan allt måste gissas, eller förblir outsagt. Ingen fördjupning, vare sig i skeenden eller personporträtt. Kanske upplever man världen såhär om man går drogad igenom den?

Nej, detta var en stor besvikelse. Dessutom tycker jag att ett verk som detta skull vara bättre översatt. Det är inte direkt dåligt, men alltför ofta lyser danska igenom. Det är inte så att man "gärna vill något" eller "ödelägger" något på svenska lika ofta som på danska.

Betyg 2