George Orwell (pseudonym för Eric Blair) föddes år.. Visa hela

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) föddes år 1903 i Storbritannien. Han bodde långa tider av sitt liv i Indien och deltog i det spanska inbördeskriget (1936-39) mot Francos revolt. Han var vänsterradikal, men motståndare till Sovjetdiktaturen, vilket man ser i hans böcker. Förutom 1984, som han skrev 1949, skrev han också Djurfarmen, en berättelse om djuren på en bondgård som gör en ”kommunistisk” revolution ock kastar ut människorna. Snart tar dock grisarna makten och diktatorerna kommer tillbaka. Genom detta ville han visa att det alltid utkristalliserar sig herrar ur revolutioner, och dessa blir snabbt som de gamla förtryckarna (Stalins svek mot ryska revolutionen). Orwell dog 1950 i tuberkulos, 47 år gammal.

1984 utspelar sig i London 1984, eller rättare sagt det London han förutsåg 1949. Där är London huvudstad i Oceanien, ett land som omfattar de brittiska öarna, nord och Sydamerika, Australien och det nuvarande Oceanien. Landet är en diktatur, partiledaren och diktatorn saknar namn men kallas för Storebror. Få har sett honom i verkligheten, men hans porträtt finns överallt, meningen är att de ska känna Storebrors ögon överallt. För att styra landet har han tre myndigheter: sanningdepartementet (har hand om propaganda), fredsminnisteriet (sköter krig) och kärleksdepartementet (har hand om polis, fängelser, spioneri och tortyr). Arbeten inom dessa departement sköts av partimedlemmarna, en armé av fanatiskt lojala partivänner, minutiöst påpassade av tankepolisen. De styrande inom departementen tillhör den lilla skara högre partimedlemmar, också de övervakade. Den resterande befolkningen, ca 85%, kallas proleter och lever som djur utanför staden. Proleternas uppgift är att arbeta i industrin, ett slavarbete de bara får mat för. Några lagar finns inte längre, men om någon verkar misstänkt eller annorlunda blir det omedelbart omhändertagande av tankepolisen och sedan blir det kärleksdepartementets källare, dvs tortyr, eller avrättning. I alla bostäder och offentliga lokaler finns ”tele screens” mörka metallplattor som tar emot och sänder meddelanden från överheten, var medborgaren än befinner sig kan han nås av budskap och framförallt övervakas effektivt. Med massiv propaganda och hjärntvätt bryter staten ner individen: egna tankar och åsikter ska bort, medborgaren ska bli ett perfekt kugghjul i samhällets maskineri. De få företeelser samhället inte kan kontrollera försöker man krossa : kulturen är död, giftermål och förbindelser som bygger på kärlek är förbjudna, alla barn uppfostras i skolor och föreningar till att bli spioner mot sina föräldrar.
I denna sterila mardrömsvärld lever Winston Smith, en medelålders tjänsteman på sanningsdepartementet och till synes en mönster medborgare...

Det är väl i världslitteraturen någåt ganska sälls.. Visa hela

Det är väl i världslitteraturen någåt ganska sällsynt, att en författare, Dostojevskij var 28 år gammal och gör sitt inträde i litteraturen med ett alster, som redan röjer så stor mognad i flera avseenden och på samma gäng tydligt utpekar författarens läggning och utveckling.

Brott och Straffär skriven av den välkände, ryske.. Visa hela

Brott och Straffär skriven av den välkände, ryske författaren Fjodor Dostojevskij. Han föddes 1821 och växte upp i ett fattighus i Moskva. Efter sina studier vid ingenjörsskolan i S:t Petersburg, började Dostojevskij engagera sig politiskt och till följd av detta blev han arresterad och dömd till döden. Domen mildrades dock senare och Dostojevskij skickades i stället till Sibirien för tvångsarbete. Tiden i Sibirien kom senare att betyda mycket för hans författarskap.
Fjodor Dostojevskij
Dostojevskij debuterade med romanen ”Arma människor” 1846 och fram till sin död 1881, skrev han några av världslitteraturens mest kända verk. Till dessa hör: ”Brott och straff” (1866), ”Idioten” (1869) och ”Bröderna Karamasov” (1879-80) .
Handlingen i ”Brott och straff” utspelar sig i det centrala S:t Petersburg och huvudpersonen är en ung, f.d. student vid namn Raskolnikov. Raskolnikov är i stor behov av pengar; dels vill han återuppta sina studier och dels vill han förhindra sin älskade syster, Dunja, från att ingå ett motbjudande äktenskap p.g.a. ekonomiska skäl. Han bestämmer sig därför för att döda en gammal pantlånerska för att komma över hennes pengar. Han blir dock tvungen att även döda pantlånerskans syster då hon helt oväntat dyker upp på mordplatsen. Mordet är välplanerat och Raskolnikov lyckas genomföra det utan att bli upptäckt.
Efter mordet bryter Raskolnikov samman och upptäcker att han inte är i stånd att bära de tunga samvetskval som han fått efter mordet. Boken slutar med att Raskolnikov, efter att ha övertalats av den unga skökan Sonja, går till polisen och bekänner sitt brott. Han deporteras sedan till Sibirien och där lyckas han komma över mordet och börjar se fram emot den dag då han lämnar fängelset och startar ett nytt liv tillsammans med Sonja.
Huvudpersonen i romanen, Raskolnikov, genomgår en total personlighetsförvandling p.g.a. sitt dåd. Före mordet på pantlånerskan, är han en person som bygger sin moral på allmännyttan och förnuftet. Det rationella mordet på procenterskan har egentligen en ideologisk grund. Hon är, enligt Raskolnikov, en gammal parasit som skall gå under för att Raskolnikov, i egenskap av en stark och begåvad människa, skall kunna ”skapa” en bättre värld genom att exempelvis rädda systern undan förödmjukelse. Det är av stor vikt att påpeka att dessa tankar, dvs uppdelningen av människorna i två grupper: de ”vanliga” och de ”egentliga” med rätten att stå över lagen för att skapa en bättre värld, var vanliga i dåtidens Ryssland. ”Brott och straff” kan därmed ses som en skarp kritik mot dessa tankar.
Efter mordet på pantlånerskan upptäcker Raskolnikov att hans övermänniskofilosofi i själva verket inte hade någon bärande kraft och detta leder till att hans syn på situationen förändras radikalt. Han blir allt mer övertygad om att mordet inte alls hade några ideologiska grunder och att det egentligen begicks av det ömkliga skälet att han ville bevisa för sig själv att han inte var en ”lus”.
Dostojevskijs prokristna inställning genomsyrar hela hans roman. Han angriper rationalismen och menar att människans enda räddning är lydnad och underkastelse inför Gud.

Bröderna Karamazov är den bästa religiösa romanen.. Visa hela

Bröderna Karamazov är den bästa religiösa romanen som någonsin skrivits.
Men på de drygt 800 sidorna beskrivs människans natur mer ingående än någon annastans, möjligen med undantag av bibeln. En del känns gammalt och inte längre aktuellt, men förvånansvärt mycket är lika betydelsefullt idag som då det skrevs.

Jag fastnade speciellt för det långa tal Starets Zosima, den gamle munken, håller just före sin död, där han sammanfattar vad han lärt sig om Gud och människan under sitt långa liv. Material att fundera över i många år, minst.

Även om den kända raden "Om Gud inte finns är allting tillåtet", inte finns i boken, så är det ju en av grundfrågorna i boken, en fråga som var och en nog får ta itu med än idag.

Det är en kliché, Bröderna Karamazov är en bok som knappast lämnar någon läsare oförändrad.

Boken är ganska intressant, lätt att läsa och spän.. Visa hela

Boken är ganska intressant, lätt att läsa och spännande. Det skeyr massor med sakar i boken. den är en bra bok och bör läsas.

Romanen Idioten från 1868 tillhör odiskutabelt v.. Visa hela

Romanen Idioten från 1868 tillhör odiskutabelt världslitteraturen. Den store ryske författaren Fjodor Dostojevskij kan som ingen annan beskriva miljöer och särskilt människor från slutet av det förra seklet. Av Dostojevskijs böcker bör för övrigt Brott och straff samt Bröderna Karamazov nämnas.

Huvudpersonen i Idioten är en herre som går under namnet furst Mysjkin. I honom har Dostojevskij försökt att framställa en fullkomligt god människa. Läsaren får följa den del av hans liv då han återvänder till Ryssland efter en längre sjukhemsvistelse. Trots att han är utblottad och saknar kontakter dröjer det inte länge förrän han tagit sig in i den Petersburgska societeten. Många där ser honom som en ”idiot”, en narr, som är en frisk fläkt i de stelnade sammanhangen. När sedan fursten ärver en ansenlig summa, stiger han i graderna och blir ett permanent inslag i de finare salongerna. Furst Mysjkin är både en betraktare och centralgestalt. Ingen av de övriga personerna som figurerar i boken kan undgå att tycka något om denna besynnerlige herre. Han rör upp mångas känslor, blir bundsförvant med älskande, och själv älskad av två unga kvinnor.

Persongestaltningarna i Dostojevskijs roman är något utöver det vanliga. Fursten beskrivs aldrig så mycket till det yttre; man får veta att han är i tjugoårsåldern och inte anser sig själv vara särskilt attraktiv. Han är sjuklig och lider, precis som Dostojevskij själv, av epilepsi. I romanen får man bland annat vara med om hur det känns innan ett anfall. Furst Mysjkin är en idiot, en snäll sådan. Han vill väl, och tror kanske ibland lite väl mycket på sina intrigerande medmänniskor. Vid sidan om bilden av fursten är det främst beskrivningen av en av de kvinnor han älskar som är levande. Nastasia Filippovna är ”den fallna kvinnan” som drar många män till sig. Ingen av sina beundrare kan hon själv älska, förutom fursten. Han i sin tur faller hopplöst för henne, och friar till och med. Istället för att stanna kvar och gifta sig flyr Nastasia Filippovna med rövaren Rogozjin. För att vara en roman från 1800-talet är beskrivningen av denna dam mycket nyanserad. Hon är en dubbelbottnad natur, som tycker illa om sig själv, och som trots att hon helst av allt vill vara god inte kan låta bli att såra människor för att bevisa sin egen oduglighet. Den andra kvinna som fursten förälskar sig i är den sköna och goda Aglaja. Hon kommer, till skillnad från Nastasia, från en fin familj. Hon är oskuldsfull till det yttre, men inom sig drömmer hon bara om att fly och leva ett annat liv, borta från den instängda tryggheten.

Idioten är en stor roman, inte bara till formatet. Den innehåller många sidohistorier, många människoöden och en bra bild av tsarryssland. Ibland känns det tyvärr som om Dostojevskij kommer av sig i sitt berättande, med sina egna personliga funderingar. Men, det är också dessa som ibland lyfter romanen. Historier som fursten berättar från sin tid i Schweiz, en text som den dödssjuke Ippolit skrivit i sin ångest och som han läser upp för en stor församling innan han gör ett misslyckat försök med att skjuta sig själv- sådana avbrott från den centrala berättelsen kan i det närmaste liknas vid små noveller. Detta gör att Idioten fängslar med sin mångfald. Det är en roman som man bär med sig efteråt. Kanske gör den sig bäst som den först blev publicerad; i små stycken i en regelbundet utkommande tidning. (Man undrar också apropå detta om Dostojevskij fick betalt för antalet sidor…) För, det räcker med små portioner av Idioten i taget! Det finns så många öden att fundera över, så många problem att lösa som tar tid att smälta.

Dostojevskij försöker inte undanhålla att hans egna personliga åsikter kommer fram i hans verk. Han låter karaktärerna nämna många av de författare och tänkare som Dostojevskij

En underbar och väldigt intresserad bok, alla bör.. Visa hela

En underbar och väldigt intresserad bok, alla bör läsa den. Kapuscinski
är en ödmjuk författare i hans författarskap som aldrig skrev för att imponera, aldrig slog sig själv for bröstet.
kommer att fängslas av. i hans skrivande finns bara en motivation (son brukade säga) och det är att bygga broar. Det har alltid varit målet, kan man kalla det att agera översättare mellan kulturer.

Oliver Twist Den föräldralöse Oliver Twist f.. Visa hela

Oliver Twist


Den föräldralöse Oliver Twist får en sträng uppfostran i ett fattighus ute på landsbygden någonstans i England. En dag ber Oliver om mera soppa och hamnar direkt i arresten. Då får han nog. Han ger sig av och efter en tid som lärling hos en begravningsentreprenör tröttnar han p.g.a. en annan ondsint lärling och rymmer till London. På vägen dit träffar han Räven, eller Jack Dawkins som lurar med Oliver hem till den ökände skurken Fagin och hans kumpan Sikes som lär upp pojkar till mästertjuvar.

Något jag gillar med Charles Dickens är hans sätt att kritisera de rika människorna i boken med ironi och genom att göra de till dåliga personligheter. Han är också suverän på att måla upp detta 1800-tal och man får en bra bild av hur smutsiga och grymma de var på denna tid. Jag rekommenderar boken starkt, den är gripande, sorglig och smutsig, den är dock inte för känsliga personer då den kan vara lite hemsk vissa stunder.
Språket är lätt att läsa, det fanns inte många svåra ord alls. Den är skriven på ett sånt sätt att den kan passa både barn och vuxna.