Det ska sägas att Tóibín är en utomordentligt skicklig stilist. Ett bittersött vedmod präglar denna berättelse om Eilis som måste lämna Irland för att söka jobb i New York. Varje scen så tydlig som i en film. Men jag har mina invändningar: Hennes tankar och känslor är mer 1800-tal än 1950-tal och hon är en riktigt riktigt tråkig mes.
