Kandre minns verkligen hur det var att vara barn. Tror jag. Men det är mycket bekymmer och mörka fantasier. Och romanen blir ofantligt långsam, och - i mitt tycke - alltför eftertänksam. Jag tappar alltför ofta intresset. Mitt engagemang i dessa känslomässiga turer är minimalt, faktiskt.
Men språket imponerar, så otroligt kraftfullt. Mina tankar går ofta till nobelpristagaren Jelinek.
