Sara Lidman beskriver livet i en liten by i Norrland. Och vedermödorna. Som är många.
Hon använder språket på ett sätt som måste kallas ovanligt. Hon väljer själv när meningarna skall börja med versal eller inte, och jag har inte lyckats se någor system i det. Men språket i övrigt är också ovanligt, poetiskt. Det kan vara "vackert" att läsa, men ibland skymmer det sikten för berättelsen. Kanske kan man vänja sig.
