Jag har kanske läst för många böcker av Alice Hoffman inom en för kort tid. För jag känner igen allt: det vackra språket, de magiska inslagen, den ensamma polisen och den extremt attraktiva kvinnan. Två stycken till och med i den här boken. Och till en början lämnar allt detta mig märkligt oberörd. Men till slut griper berättelsen tag i mig och den är vacker... Så första hälften av boken får en tvåa, andra hälften en fyra - det blir en trea.
