Lelie vill äkta den vackra slavinnan Celie, vars herre Trufaldin vägrar ge henne fri. Lelies sluge betjänt Mascarille finner på råd och utarbetar den ena genialiska planen efter den andra, för att Lelie ska få sin hjärtas dam. Problemet är att Lelie är mycket hederlig, gränsande till korkad. Alla Mascarilles planer går om intet när Lelie omedvetet saboterar eller försäger sig. Gång efter annan vill Mascarille ge upp sina otacksamma försök, men blir övertalad av sin herre att inte ge med sig.

"Den tanklöse" hade premiär år 1653 med Moliere själv i rollen som den listige betjänten Mascarille. Pjäsen översattes inte till svenska förrän år 1996 när den spelades upp på Marsvinsholm av Ystads stående teatersällskap. Moliere skrev komedier och idag, trehundra år senare, är de fortfarande roliga. En del av hans mest älskade pjäser som "Misantropen" kan kanske mer ses som betraktelser över en aldrig föränderlig mänsklig natur. Pjäsen raljerar över samtidens flärd och lyx, men är kanske mer parodi än komik. Dock innehåller "Den tanklöse" komik som vi känner igen. Temat är inte ovanligt. Snäll men dum hjälte saboterar för sig själv när han försöker vinna sin kärlek. Betjänten Mascarille är för övrigt en tidig mall för Jeeves (i P.G Woodhouses böcker - dramatiserat av underbara Stephen Fry). Pjäsen är helt på vers och den är lätt och rolig att läsa. Nyss klar med Misantropen lånade vi hem en bunt med pjäser av Moliere, detta är den andra pjäsen av författaren som jag läser. Och jag är inte besviken. "Den tanklöse" får en svag fyra i betyg.

Betyg 4