bokrecensioner boktips     
Hem | Sök böcker | Lägg till ny bok | Topplistor | Länkar | Kontakta oss | Bli medlem |
  Logga in

Liknande böcker:
Avsked
 L. Brenden
De som dödar drömmar s..
 J. Guillou
Mot en mörkgrön kuliss
 D. Waluszewski
Flickan med silverhåret
 M. Sandemo
Trolldryck
 D. Edqvist
Dödskaravanen
 M. Erasmie
Fackelbäraren
 B. Cornwell
King Rat
 J. Clavell
Trots allt
 H. Sidoli
The children's book
 A. Byatt

Välj Genre
Roman
Historisk Roman
Deckare
Thriller
Fantasy
Science-Fiction
Ungdomsbok
Biografi
Fakta
Klassiker



Rwanda and Genocide in the Twentieth Century

 
Författare: Alain Destexhe
Genre: Historisk roman
Ämnesord: historia
ISBN: 0814718736
 

KÖP PÅ CDON.COM




Begagnade:
Köp begagnad på bokbörsen


Medelbetyg: 4 (1 röster)

  » Skriv egen recension «
Betygsätt:

Bli medlem få boktips baserat på dina betyg.
Bok recensioner av Rwanda and Genocide in the Twentieth Century :


ElinLeticia 2007-12-19 17:38
Författaren Alain Destexhe är en belgisk politiker som engagerat sig mycket i Rwanda. Rwanda var ursprungligen en Belgisk kolonni och Destexhe vill lyfta fram hur lätt Världen blundade bort folkmordet på tutsis av hutus i Rwanda år 1996.

Författaren betraktar shoa (förintelsen) ur ett krasst perspektiv och menar att förintelsen blivit ett flaggskepp för all ondska, en inställning som distanserar oss vanliga människor från likartade mönster, och hindrar oss från att uppmärksammas på folkmord i vår egen tid. Författaren anser att ordet "folkmord" har fallit offer för verbal inflation. Ordet används i fel sammanhang för att ge tyngd åt skribenternas ord. Termen folkmord har förlorat sin mening och blivit vardagsmat. En av bokens syfte är att återställa folkmordets mening, så att jämförelser mellan koleraepidemin i Goma inte skall jämföras med förintelsen. Humanitär katastrof går inte att jämföra med folkmord eftersom offren inte handplockas (vilket annars är ett typiskt element i folkmord).

Enligt Destexhe har tre folkmord ägt rum under 1900-talet. Dessa är: utrotningen av den kristna minoriteten armenier i Turkiet år 1915-1916, förintelsen av det judiska folket (samt zigenarna) under nazi-tiden samt folkmordet i Rwanda år 1996 där den etniska gruppen tutsis utrotades av hutus. Man kan skilja på folkmord och etnisk rensning där det senare betecknar massmord med syfte att få terratoriella områden m.m. Etnisk rensning innebär ofta deportering av människor under sådana faktiskt miserabla villkor att döden är oundviklig - dock är mördandet inte aktivt. När mördarnas syfte är att helt avlägsna en grupp och förhindra dess fortsatta existens genom att döda även barnen, kan man prata om folkmord. Typiska element i folkmord är också att det är en statlig aktion. Förövarna utnyttjar massmedia för att förhindra motståndarna att yttra sig och för att sprida hatpropaganda. Psykologisk krigsföring genom hatpropagandan skapar ett "vi mot dom" syndrom där förövarna och passiva åskådare faktiskt tror att de försvarar sig - trots att offren är små barn. En avhumaniserande stämning där offren ses som skadedjur och processen mot förintelse svälter människor tills de inte ser mänskliga ut - förstärker den rådande inställningen. Vidare utnyttjar folkmordets aktörer rådande samhällsuppbyggnad för att underlätta utrotandet, de använder infrastrukturen och de moderna komponenter som behövs för att döja dödandet i stor skala.

Det armeiska folkmordet ägde liksom den judiska förintelsen rum under krigstid. Detta underlättade för förövarna eftersom omvärlden hade uppmärksamheten riktad åt andra håll. Ändå kännetecknas alla tre folkmord av en likgiltighet från omvärlden. Armenierna var en liten kristen minoritet som åtnjutit de privilegier som "bokens folk" hade i de muslimska länderna. Detta innebar att de fick beskydd av den muslimska staten så länge de underordnade sig och betalade dubbel skatt. När armenierna började ifrågasätta sin position försvann deras skydd och den rådande regimen (Unga turkarna) beslöt sig för att deportera armenierna (man gjorde även samma sak med greker som levde i Turkiet). Etniska rensningar och deporteringar ägde rum, men först år 1915 tog det första folkmordet sin början. Turkarna gick systematiskt till väga. De arresterade alla män och drev ihop dem som boskap innan de sköts. När armeiska folkets ledare var avrättade kom kvinnornas tur. Kvinnor och barn drevs ihop och under långa dödsmarcher tvingades de gå genom landet utan mat och utan vatten. Turkar som kom offren till hjälp sågs som förrädare och fick göra offren sällskap. Folket drev ut i öknen där de under vapenhot tvingades stanna tills de dött av svält eller törst. Nära en miljon människor miste livet på detta sätt.

Knappt tjugo år senare var det dags igen. Judarna hade sedan Jesu tid varit en utsatt minoritet. Ibland tilläts dom utöva sin religion i fred, men det fanns nästan alltid stränga restriktioner och begränsningar för det judiska folket. Under medeltiden anklagades de för att ha förgiftat vattnet i brunnarna och orsakat Digerdöden. Pogromer var vanliga, framför allt i öst. Under 1800-talets senare del kom socialdarwinismen att spela stor roll för antisemitismens framväxande. Man ansåg att man genom skallmätning, definiering av ögonfärg och andra "vetenskapliga" metoder kunde bevisa att den germanska rasen var bättre än alla andra raser och att den judiska var ett rashistoriskt smittoämne. Adolf Hitler anammade antisemitismen med liv och lust. Tysklands ekonomi var vid Hitlers genombrott vid ruinens rand då Tyskland tvingades betala enorma skadestånd till första världskrigets segermakter. Det tyska folket behövde en syndabock och judarna var en lätt syndabock. Inga länder ville ta emot judiska flyktingar, varför tyskarna såg problemets lösning i en fysisk förintelse av det judiska folket. Hitler sägs ha beundrat turkarnas tillvägagångs sätt rörande armenierna, men det är inget som kan bevisas. Oavsett vilket, hade Hitler kunskap om folkmordet på armenierna och han kunde se att ett folkmord på judar möjligen inte skulle ge sådana hemska konsekvenser som moralisterna förespådde. Hitler såg förintelsen som något andra länder skulle velat göra - men inte gjort. Förintelsen var ingen planerad process. Från början var det tänkt att man skulle deportera alla judar till någon avlägsen kolonni. När kriget började insåg man begränsningarna i en sådan folkförflyttning. Deportering till koncentrationsläger i öst gjorde att frågan om judarnas öde ställdes på sin spets. Tyskland hade sedan Hitlers maktövertagande dödat sina egna, som ansågs vara en börda för regimen. Psykiskt och fysiskt skadade gasades ihjäl på sinnessjukhus. Man beslöt sig för att tillämpa denna metod också på judarna. Först i tur var dock de sovjetiska krigsfångarna (men dessa skulle man aldrig döda på samma systematiska sätt som man gjorde med judarna). De allierade blev tidigt varse om judarnas lidanden i Tyskland. Trots detta valde man att blunda. Inte heller bombade man lägrens gaskammare, trots att man kunde flyga så nära att man kunde ta flygfoton på Auschwitz. Denna skuldfråga har kommit att prägla vår civilisation sedan krigsslutet.

Efter krigsslutet höjdes röster för att aldrig glömma, för att aldrig låta förintelsen ske på nytt. Författaren till denna bok hånar detta stridsrop. Exakt likadan förintelse som den förra kommer det nog aldrig bli, men en nästan likadan - ska man blunda för den också? När förföljelserna mot tutsier av hutuer i Rwanda började bli oroväckande höjdes få kritiska röster mot Rwanda. Tidningarna betecknade katastrofen som ett stamkrig och trots dagliga rapporter om avrättningar av både kvinnor och barn valde Världen att lägga sitt engagemang på humanitär hjälp till flyktingarna från Rwanda - inte för att förhindra folkmordet. Folkmordet i Rwanda hade sin likhet med förintelsen inte bara i tystnaden från omvärlden, utan också i hatpropagandan, definieringen i vem som var tutsier (och därmed legalt offer), hoten mot de hutus som försökte förhindra folkmordet och slakten på både vuxna och barn. Offren dödades med primitiva vapen, spikklubbor och machetes. Det skillde sig från förintelsen också för den rasande fart allting skedde i. Förintelsen tog många år att fullborda, folkmordet i Rwanda några månader.

"Rwanda and Genocide in the Twentieth century" är ett betydelsefullt verk som ifrågasätter den distanserade synen allmänheten har på förintelsen. Förintelsen som vi känner den idag får inte ske igen. Det är vi alla med på - men skulle det vara okej om samma sak skedde utan gaskammare? Eller om bara deportationerna skett? Eller bara den rasbiologiska forskningen? Amerikanarna som dömde i Nurnbergrättegångarna, hade de kredit att avgöra, när deras afroamerikanska medborgare fortfarande inte fick åka på samma bussar som vita? Eller England vars kolonialpolitik kunde jämföras med tyskarnas politik mot polacker? Var går gränserna? Vid en gaskammare eller en vallgrav? Destexhe väcker många känslor med sin genomträngande bok. År 1995 var jag femton år och jag minns inte ens folkmordet i Rwanda. Även om mina lärare kunde presenterat samtidshistoria på ett annat sätt, är situationen betecknande. Tidningarna skrev om Rwanda i termer som "svältkatastrof" och "stamkrig", självklart påverkar det hur vanliga människor hanterar utländska katastrofer. Denna bok fick mig att tänka till och vilja engagera mig mer i dagens politik. "Om man fastnar i historien är man dömd att göra om allting på nytt - och sedan skriva kilometerlånga hyllmeter litteratur om samma folkmord och säga att man inte tänker låta det ske igen" - citatet är mitt eget. Boken får en stark fyra i betyg. Jag hoppas att den kommer ut på svenska så att den blir lättillgänglig.

Betyg 4



KÖP PÅ CDON.COM

Skriv egen bokrecension till Rwanda and Genocide in the Twentieth Century






  Köp boken som film på cdon: