Författaren Joachim Lindberg som kommer från Avesta debuterade med spänningsromanen ”Arvet” år 2006. Boken är välskriven och har ett långsamt språk som skapar en utdragen spänning och mystik. Författaren lyckas utmärkt med att skapa en ödesmättad stämning genom detaljerade miljöbeskrivningar där miljön förstärker själva andan i boken. Den långsamma stilen upplöses dock något i slutet av boken då den dröjande spänningen övergår till den spänning som man finner inom action-genren. Det upplägget gör att det tar lite tid att komma in i boken, men att det blir svårt att lägga ifrån sig boken när man väl har bekantat sig med miljön och alla karaktärer som finns i boken. Ett sådant upplägg har sina risker om man i början förlorar sina läsare, men troligen skapar inledningens mystik en motivation för läsaren att fortsätta.

Romanen handlar om hur Roger Nessing gör upp med sitt mörka förflutna för att skapa en ljus framtid. Under sin barndom blev han misshandlad och hatad av sina föräldrar. Men under stora delar av sitt liv hade han en väktare som skyddade honom mot dödens intåg. När föräldrarna dog ärvde han, troligen av misstag, allt som föräldrarna ägde, vilket var väldigt mycket pengar. Tack vare det arvet fick Nessing möjlighet att börja om, att frångå sitt torftiga liv i den lilla etta i storstaden som han bott i under en längre period för att bosätta sig på godset Ekudden, beläget i ett skånskt samhälle. Där påbörjas ett nytt liv med nyfunna vänner och en materiell frihet som han tidigare saknat. Men samtidigt hopar sig hoten från det förflutna via spöken och sjuka personer i hans omgivning. Ekudden bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som högt uppsatta personer gör allt för att dölja för allmänheten. Ett tag ser det mycket mörkt ut då han hotas av mäktiga personer, står anklagad för att antal brott samt begått ett antal misstag. Denna episod kan enligt den klassiska tolkningen av litteratur i Aristoles anda betecknas som en peripeti, dvs. en kulmen i dramat. Efter denna kulmen påbörjas upplösningen där alla pusselbitar börjar falla på plats.

Författaren har på ett skickligt sätt planterat ledtrådar och byggt upp en spännande intrig i första delen av boken som sedan får sin förklaring i slutet av boken. Vissa är så subtila att man inte direkt tänker på det, ett exempel är de spöken som dukar fram gamla husgeråd i Nessings kök. Detta spökeri som till en början skrämmer upp Nessing kommer något i skymundan bakom alla andra stora händelser men får sin förklaring i en enda mening på en av de sista sidorna utan att direkt ha skrivit ut innebörden av det hela. Jag uppskattar verkligen den stilen där man inte skriver läsaren på näsan, läsaren måste få möjlighet att tänka lite själv också.

Jag uppskattar också flashbacksmetoden, dvs. man förklarar det förflutna genom att huvudpersonen själv tänker tillbaka på det förflutna eller ännu hellre drömmer om det utan att förstå hela vidden av det förflutna, det sistnämnda gör att läsaren inte får alla svaren serverade utan kommer att vara lika medveten, eller omedveten, som huvudpersonen. Författaren använder även intervjuer och hypnos för att få pusselbitarna att falla på plats.

Författaren är också skicklig på att lägga ut ett antal trådar och bihistorier som över tiden går in i varandra för att förenas i en enhetlig berättelse. Allt passar in som pusselbitar i ett stort pussel, det är som en ekvation som har en svår men självklar lösning. Problemet med det är dock att romanen får en alltför ödesmättad ton där allting som sker faller på plats. Det finns ingenting som är öppet i slutet, allt är förklarat på ett uttalat eller på ett outtalat sätt. Ingenting lämnas åt slumpen utan allt är en del i en stor plan. Jag tror att romanen skulle ha mått bra av lite fler lösryckta trådar, fler blindgångare samt några falska ledtrådar som gör att läsaren går lite vilse i mystiken. Då skulle handlingen ha blivit mindre tillrättalagd. Ett annat problem är att så många karaktärer har likvärdiga bakgrunder, dvs. de har blivit misshandlade. Deras beteenden förklaras därmed främst av vad som skedde i barndomen och då på ett ganska likvärdigt sätt. Här kan jag tycka att fantasin är något andefattig.

Vissa saker känns också något långsökta såsom att Nessing köper ett hemsökt hus som han via andevärlden har en omedveten kontakt med. Han går förbi ett skyltfönster och ser ett vackert gods, om han inte hade gjort det hade inte boken ens kunnat börja. Även vänskapen mellan karaktärerna uppstår alltför enkelt. En viss misstro mot Nessings motiv och beteende borde ha funnits hos vännerna, särskilt den nya flickvännen som inte kunde vara helt säker på att de anklagelser som riktades mot Nessing i mitten av boken verkligen vara osanna. Här kunde författaren ha ansträngt sig för att göra övergångarna lite mer trovärdiga.

Förövrigt är karaktärerna väl beskrivna och det råder en god balans mellan goda och onda karaktärer. Särskilt balanserat är det mellan könen, det är inte som det brukar vara, dvs. att enbart män gör onda saker, utan även ett par kvinnor beter sig illa i denna intrig. Här beskrivs indirekt jämställda relationer och det utan några feministiska floskler och fåniga konspirationsteorier. I övrigt finns det ett antal politiska och ideologiska budskap upplagda i boken såsom kritik mot synen på staten som all godhets givare. Bara detta är ju ett bidrag till balans i den totala bokutgivningen.

Boken är väl värd att läsa, den ger ett par timmars underhållning samtidigt som läsaren får lite hjärngymnastik för att få ihop trådarna ordentligt.

Lindberg, Joachim: Arvet, 2006

Betyg 4

En spännande bok som lyckas fängsla läsaren från första sidan. Boken är djup och illustrerande av både människor och landskap. Att den har en övernaturlig touch är oerhört spännande. Att staten är involverad i boken får mej att tänka ¨på Jan Guillou och händelsen han hade m Säpo. En välskriven bok från start till slut med ett mustigt språk. Jag läser en hel del och den här boken står sig väldigt bra i konkurensen. Jag väntar med spänning på nästa bok Joachim Lindberg skriver.

Betyg 5