Undertitel: En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten.
Jag har själv följt det klassiska talesättet: " Den som inte är kommunist före 30, saknar hjärta; men den som är det efter 30, saknar hjärna".
Det var ett beteende som kanske var ursäktligt då på ett vis: USA bombade sönder och samman ett fattigt u-land borta i Sydostasien, höll 3 europeiska fascistdiktaturer under armarna, stödde kolonialmakterna i Afrika och styrde via ombud sadistiska regimer i hela Latinamerika.
Men mitt beteende var förkastligt från en annan vinkel:
Då, på 1960 och -70-talen var kommunismens brott väl kända. Varenda en som var läskunnig visste att Lenin krossade Rysslands enda demokratiska regering (under Kerenskij) och ersatte den med ett terrorvälde som i fråga om grymhet endast skulle överträffas av Mao och Stalin. Så vi var lika skyldiga som alla de som på 30 och 40-talen var nazister (och vi kunde ju inte ursäkta oss med att "vi inte visste").
Dom värsta vänstertokarna blev sen talskrivare åt moderaterna och höjdare inom den privata mediesfären. Och Jan Myrdal (personlig vän med Pol Pot) skriver ännu för moderata Svenska Dagbladet och Alt om Mat (!) och stalindyrkaren Sven Wollter är en folklig skådespelare (utan att ha tagit avstånd från sina åsikter).
Efter 30, har jag stadigt hållit mig till mitten i politiken. Den enda rörelse som inte bedrivit massmord på tiotals miljoner mänskor är faktiskt Socialdemokraterna - en stentrist och grå rörelse och just därför humanistisk och befriande fri från fanatism!
Staffan Skotts bok är mästrande i tonfallet (som om han talar till en skock korkade ungkommunister) och hans ofullständiga och samtidigt tungfotade redogörelse av kommunismens medlöpare i sista tredjedelen av boken drar ner betyget. Men det visentliga är att han slår fast med fakta vilka närmast osannolika brott kommunismen begått.
Frågan är om vi som var kommunister "före 30" hade hjärta; vi visste ju redan för 40 år sedan om kommunismens brott.
Att medelklass-ungdomar idag och deras föräldrar stöttar överklassungar som "reclaimar the city" och slåss med poliser för sitt eget egoistiska nöjes skuld är lika anmärkningsvärt. Det finns en hela jävla värld att engagera sig i. Fast det är klart: Det är roligare att krossa rutor och vara kommunist eller anarkist. Vi hade facit och ni har facit. Historien förlåter oss aldrig för vår "ung-dumliga" hjärtlöshet.
Det går faktiskt utmärkt att vara antikommunist och ändå kritisera USAs imperialism (det har ju vänstern i USA klarat av i alla år!), lika väl som man kan vara religiös och ändå fördöma de brott som begås i den ena eller andra gudens namn.
Staffan Skotts bok borde finnas på varenda skola inte för att den är bra, (det är den inte) men för att det är den enda som kortfattat beskriver några av det grymmaste århundradets grymmaste brott.
Finns det något alternativ som världsfrälsande rörelse? Ja, en sund och tråkig demokrati är faktiskt den enda garanten för fred och välstånd.

Betyg 3