blues

Har unga människor någonsin och på någon plats på jorden levt ett bättre liv? Aldrig arbetslösa, aldrig utan bostad. Martin föddes i Sverige efter andra världskriget. Han är ung i det trygga svenska folkhemmets sextiotal där utvecklingen knakar av välstånd.
Han möter som ung tonåring sitt livs stora kärlek. Men det gifter sig med andra. Efter tre decennier möts de igen som medelålders. Kan de älska varandra igen? Vad är kärlek? Varför älskar man en annan människa? Romanen BLUES ställer frågorna om en tid då det gamla samhället snabbt bröts mot det nya moderna. Då unga människor för första gången blir ungdom med egen kultur, musik, konst och mode. Bob Dylan, Beatles, Flower Power .... Politik, Revolution, Demonstrationer, Polisingripanden.
BLUES är en social realistisk samhällsroman, skriven med kärlek, humor och ironi - en bok för den som var med och för dem som vill veta hur det var. BLUES är författaren Robert Jansons andra roman. Debutromanen PRINSEN, Pennan Förlag utkom hösten 2003.

Utdrag ur boken:
”Den vinande gitarren hörs gråta sorgset i våningen ovanför. Ljudet är dovt. De bändande bluestonerna bryter ändå igenom den tjocka trossbottnen i det röda gamla huset. Går ut på gården. Där hörs musiken tydligare. Fönstret står öppet till hennes lägenhet, försommaren är varm och vindstilla, den vita genombrutna linnegardinen hänger slak. Kan inte se henne, bara ana att hon finns där. Står väl vid staffliet och målar som hon brukar vid den här tiden på söndagarna. Koncentrerad på penseldragen sjunger, nynnar hon till färgerna hon stryker, smeker på duken. Gnolar sin blues, sina polskor. Det långa vackra håret uppsatt i en knut mitt på huvudet, annars böljar det över skuldrorna. Inte så ung längre, men alltjämt förförande vacker. För mig en gäckande vacker huldra. De små rynkor hon fått kring ögonen har snarare förstärkt hennes skönhet. Jag hänger tvätt på snören. Stannar ibland upp och lyssnar mer koncentrerat. Tittar mot hennes fönster i hopp om att hon ska se mig. Fönstren förblir tomma. Bara Gary Moores gitarr hörs klagande klättra högt på skalan. Försöker intensivt önska mig att hon ska komma fram och se mig, kasta en hårtest åt sidan och med ett litet skratt ropa – hej älskling! Bara tanken på detta lilla tecken på liv gör mig lycklig i åratal efteråt. Det har blivit maj. Naturen har återfötts efter en lång och bister, grinig vinter som in i det längsta vägrade släppa taget. Till sist var den tvungen att ge upp. Nu flyter den bort i bäcken nedanför vårt röda hyrda hus och får den smörgula kabbelekan att blomma vid kanten av det porlande vattnet. Värmen kom fort. Fårens bräkande bryter mitt i småfåglarnas sångkonsert. Anna kom för en månad sedan med alla sina möbler och pinaler. Flydde undan en tid och en trakt där den ena mörka händelsen avlöst den andra. Efter över tretti år var hon åter nära mig. Hade tidigare sett henne som mitt livs stora passion. Nu trodde jag att den flammat upp på nytt. Att vi på något sätt var avsedda för varandra. Kom på mig själv med att bygga en myt. Känslan var för stark och vibrerande för att jag skulle komma till sans. För var och varannan som ville höra berättade jag om oss – de två ungdomarna som återförenats i medelåldern. Talade om den lyckliga ungdomskärleken som mot alla odds överlevt. Att den fått en fortsättning. Anna stod bredvid och log. Hon spelade med och levde delvis också i det förflutna. Inte som jag som fanns i livet både bakåt och framåt och grävde i den gamla jorden för att odla nytt. Tretti år tidigare lekte vi med tanken att det en gång skulle bli vi. Inte just då. Senare, när vi blev äldre, skulle det kanske hända. Först skulle vi leva våra egna liv med andra, mogna och få barn. Hur och varför visste vi inte, det var bara en känsla. Sedan när våra familjer upplösts, när vi skilt oss eller när hennnes man eller min fru hade dött. Vi kanske skulle vara gamla då, eller medelålders. Men uttalade inte tankarna, sa inte så. Nu är vi här tillsammans igen och jag trodde tiden var inne. – It was so long ago – Återförenade i ett rödmålat gammal drömhus med vita knutar, i var sin bostad. Det är kanske inledningen på ett nytt liv efter vår sargade tid...”

Medelbetyg: 3,67 (3 röster)