”Brottsplats Sjövik” är en spänningsroman och en självständig uppföljare till ”Masänglar” som jag tidigare har recenserat, http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=3610. Många personer i romanen återkommer i de två böckerna och detta gäller även (om jag har förstått saken rätt då jag själv inte har läst dem) de två första böckerna ”Sommarö-Costa del Crime t/r” och ”Mygel och mord på Sommarö”. Precis som ”Masänglar” utspelar sig intrigerna i mina hemtrakter i Avesta kommun vilket ger läsupplevelsen ett extra värde då det blir lättare att följa med i miljöbeskrivningarna som annars är ganska bristfälliga. Men den fördel de fåtaliga miljöbeskrivningarna ger är att texten fokuserar mer på skeenden och relationer människor emellan vilket ger historien ett högt tempo.

Intrigerna handlar om ett hemligt avtal som byggherren Ernst Sund och Avesta kommun har ingått. Avtalet innebar att stadskärnan skulle göras om till en dynamisk och kapitalistisk miljö där framstegs- och framtidstro skulle vara ledstjärnor. Arkitekten bakom det hela var Alvar Aalto. Men av politiska orsaker bordlades frågan i kombination med att några mystiska dödsfall inträffade. Frågan tas sedan upp 60 år senare då Aaltos gudson Tapani Sund finner det hemliga avtalet och stämmer kommunen för att de inte har efterlevt det ingångna avtalet. Samtidigt köper en rysk oljemiljardär Sjöviks folkhögskola för att bedriva diverse mystiska projekt. Allt från ekonomisk brottslighet, databrott, kidnappning och mord till traficking (borde heta sexslaveri) får plats i denna bok. En motståndsrörelse byggs upp under namnet BSSS som använder mindre konventionella metoder för att rädda sin bygd från skurkar.

Boken är lättläst och välskriven även då vissa stavfel och konstiga meningsuppbyggnader stör läsningen. Ett exempel på en meningsuppbyggnad som fick mig att stanna upp i läsandet var följande: ”Konstaterade mannen i trappan…”. (s. 13) Att börja en mening med ”konstaterade” och hänvisa till föregående mening är en jobbig läsning för en pedant. En ytterligare invändning är att dialogen ibland är något missvisande då man inte vet vem som säger vad. Ibland kan det vara en och samma person som talar trots att dialogtecknet ger för handen att det är just en dialog. Fast det bör påpekas att sådana läshinder är väldigt få. Problemet är istället det motsatta. Det är väldigt svårt att lägga undan boken och att avbryta läsandet. Ett problem när man ska upp tidigt på morgonen: ).

Ännu en förhöjande upplevelse är de små satirinpassen där kommunala politikers karaktärer överdrivs på ett ganska underhållande sett. Givetvis måste författaren själv förneka sådana liknelser eftersom det kan ställa till med juridiska problem om någon person utan humor känner sig alltför träffad. Det är också upphöjande med de politiska inflikningarna, ibland ganska subtilt inlindade såsom den framtida regionindelningen, där författarens värderingar lyser igenom ganska tydligt. Särskilt viktig tycker jag att nyanseringen av bakgrunden till skotten i Ådalen, som snarare har blivit en ideologisk sanning än en historisk, är.

Det enda jag reagerade lite negativt på var författarens beskrivning av mellanösternkonflikten där båda parter mer eller mindre likställs. Att Israel är en demokrati som faktiskt slåss mot terroristorganisationer som i vissa fall fått makten i någorlunda demokratiska val framgår inte särskilt tydligt. Han försöker inta en neutral syn på konflikten och inte lägga skulden på någon särskild part, men när man gör det begår man misstaget att låta de riktigt skyldiga komma i skymundan. Det är inte Israel som är palestiniernas problem, det är Hizbollah och Hamas och andra likvärdiga terroristorganisationer. Men jag kanske är överkänslig som läser in lite för mycket i några få meningar uttalade av bokens karaktärer.

Men samtidigt som författarens åsikter exponeras låter han en vänsterpartist komma till tals och bli hjälte vilket höjer trovärdigheten. Det gör att författaren undviker den vanliga fällan att bli alltför förutsägbar såsom Jan Guillou tenderar att bli.

I ”Masänglar” hade jag svårt att hålla isär de olika personerna samt komma ihåg deras bakgrunder. Men i denna uppföljare finns inte det problemet överhuvudtaget. Antingen beror detta på att jag har fått en bakgrundsbild från ”Masänglar” vilket gör att de olika personerna fastnar bättre på min mentala karta eller också har Mats Myrén utvecklat sitt författarskap. Kanske en kombination?

En brist med boken är, precis som i ”Masänglar”, att vissa lösningar känns för enkla. Känslan är mindre påtaglig i ”Brottsplats Sjövik” än i ”Masänglar”, så det går åt rätt håll. Ibland går det lite för lätt för vissa privatpersoner att göra dataintrång och lyckas med sina föresatser att ställa till ekonomiska problem för bovarna i dramat. Visst är dataintrång fullt möjliga och visst sker de i verkligheten, men det beskrivs ändå som väldigt enkelt. Kanske beror det på att det är svårt att i ord beskriva svårigheterna med, eller snarare de ingående kunskaperna om, dataintrång.

Det känns också lite väl enkelt för rektorn på Sjövik och hennes bundsförvanter att skrämma upp den vidskepliga och xenofobiske Sture Petersson som är en av de lägre stående skurkarna i dramat. Jag skulle nog vilja ha lite mer motstånd från de onda och kanske också en längre period av stabilitet för skurkarna innan den mödosamma vägen mot de godas seger påbörjas. Fast detta kommer troligen att sakta ned tempot något och därmed försvinner kanske en del av den fartfyllda spänningen.

Men mina invändningar är marginella i förhållande till det koncept som Myrén utgår ifrån, dvs. en fartfylld spänningsroman där det goda ställs mot det onda och där de goda vinner. Det har ju blivit trend inom litteraturen att slutet ska vara sorgligt eller att de onda ska vinna över de goda för att det inte ska bli för klyschigt och förutsägbart. Man kan säga vad man vill om Myréns bok men slutet är inte förutsägbart även om man vet vilka som kommer att vinna.

Köp boken här: http://www.masanglar.nu/

Betyg 4