Ja vad ska jag säga...? Efter att ha läst den fantastiskt intressanta och medryckande "Imperium" av Robert Harris blir det närmast obehagligt att läsa Göran Häggs skildring av samma persongalleri och miljöer. Å ena sidan kan jag tycka att det är ovanligt intressant att två författare kan komma till så olika ståndpunkter om ett skeende, å andra sidan blir jag mest bara irriterad på Göran Häggs nattståndet anakronistiska klasskampsretorik överförd till antikens Rom. Människor måste förstås i ljuset av sin samtid, sina förutsättningar, inte iklädas framtida och för dem helt okända idéer och problemställningar.

Jodå, innan han blev känd proffstyckare och duktig retoriker i tv-sofforna var Göran Hägg med och försökte göra revolution 1968. Därifrån kommer idéerna som han vädrar i denna bok från 1981. Jag har stor respekt för att Göran Hägg en gång trodde på och brann för dessa revolutionära ideal, men det blir hopplöst fel när han försöker överföra dem till antikens Rom. Catilina är ingen Che Guevara. Cicero är ingen Batista. Rom är inte Cuba. Eller Ryssland eller Kina.

Hägg har på många sätt helt missuppfattat positionerna Catilina och Cicero emellan och jag kan inte förstå hur han så onyanserat vill göra den, även med dåtida mått mätt, bestialiskt grymme, sadistiskt obalanserade och sexuellt perverterade högadelsmannen Catilina till någon hjälte? Invektiven hopas däremot över Cicero: "äckligt svin", "vidrig gris", "liten och fet".

Hägg försöker på alla sätt smutskasta och ställa Cicero i dålig dager. Han återkommer bl a ständigt till hur Cicero bärs runt av sina slavar i bärstol, vilket är helt fel eftersom Cicero var mycket mån om att INTE framstå som pompös och rik inför sina väljargrupper. För övrigt vittnar de historiska källorna om att Cicero varken var pompöst högdragen och framför allt var han inte omåttligt rik. Han var inte född med pengar och fint adelsnamn. Göran Hägg är helt fel ute. Han tecknar helt missvisande personporträtt.

Dessutom har boken en i mina ögon fånigt gubbsjuk (trots att Göran Hägg här bara är strax över 30... ;-) ) inställning till sex. De onaturligt många närgångna och klåfingrigt petiga sex-skildringarna känns mest bara ofräscha och tillför inte berättelsen någon riktig närhet. Nej... Suck...

Nej fy fan! Göran Häggs roman är sammanfattningsvis en uppvisning i dåligt omdöme! Det enda som räddar den från en etta är att Göran Hägg skriver bra. Det vill jag inte ta ifrån honom och mot slutet börjar det ta sig på allvar. Men det han skriver om i den här boken ger jag inte mycket för. Var är Sverkers röda soptunna när man behöver den?!

Betyg 2