Sofia Taikon var den 4515:e zigenaren som registrerades med en tatuering i Auschwitz-Birkenau. Dit hade hon blivit förd, tillsammans med sin familj. Sofia hade turen att bli deporterad vidare till Ravensbrück bara en kort tid före den 2 augusti 1944, då samtliga kvarvarande zigenare gasades ihjäl i utrotningslägret. Hela Sofias familj fanns kvar.
Sofia överlevde, fick komma till Sverige och kunde starta ett nytt liv och bilda en ny familj. Men bar kvar sår i kropp och själ.

Varje vittnesmål från förintelsen bör berättas och respekteras – så minskas kraften i att någon i nutid säger att det aldrig inträffat. Varje vittnesmål säger motsatsen.
Och att få läsa hur förföljelsen på zigenare gick till visar att det var fler grupper än enbart judarna som nazisterna ville utrota.
Sofias historia är viktig och ska berättas – men jag önskar den hade berättats bättre.
Visserligen har det sina förtjänster att Gunilla Lundgrens text återger Sofias minnesbilder fragmentariskt och avskalat. Känslan blir autentisk och obarmhärtig.
Men samtidigt blir den också distanserad och bitvis oengagerande.

Amanda Erikssons illustrationer i detta seriealbum är direkt fula. De känns amatörmässiga och livlösa. Som något en femteklassare klottrat i sitt räkneblock under en tråkig mattelektion.
Sedan är det omöjligt att inte jämföra ett seriealbum som handlar om förintelsen med Art Spiegelmans genialiska ”Mauz”. I jämförelse står sig de flesta böcker om förintelsen, tecknade eller skönlitterära, ganska slätt.
Och "Sofia z-4515" kan definitivt inte hävda sig i den jämförelsen.
Därför tror jag boken hade fungerat bättre om den gjorts i sin helhet som den avslutades. Med texter och fotografier blandade.
För som seriealbum fungerade det inte.

Betyg 2