Jag har tidigare skrivit om min pinsamt fattiga kunskap om kriget i Bosnien. Efter att ha läst Jens-Martin Eriksen och Fredrik Stjernfelts bok är jag fortfarande förvirrad. Men förvirrningen verkar vara något normalt när det gäller etnisk tillhörighet i detta krig. En av författarnas synpunkter är att den etniska tillhörigheten blivit så diffus att folk reagerat agressivt så snabbt för att de inte känt sig helt klara över vilken grupp de tillhör. Muslimer har kallat turkar, bosnienserber, bosnienmuslimer och serber är egentligen en nationell tillhörighet som inte existerar. Jag måste erkänna att jag kände mig dum när jag läste boken. De var så många namn, så många krig och så många konflikter bak i tiden att jag inte kunde fokusera alls på orsaker till kriget. Å andra sidan upplevde jag samma sak när jag började läsa om andra världskriget. Det tog mig trehundra böcker innan jag började uppleva att jag fick ett klart och tydligt grepp om varje ny författares insikt när jag började läsa deras bok. Så kanske jag måste göra här också.

Författarna till denna bok har jobbat med en reseskildring som leds vidare genom intervjuer med olika politiska gestalter (många som var medverkande i folkmordet och idag lever vidare som om ingenting hade hänt), författare och generaler. Det som slår mig när jag läser interjuerna är hur historiskt bevandrade alla verkar vara. Men alla berättar också om "sitt" krig. Alla vinklar historierna olika och har olika uppfattning om vem som var boven i dramat. Om man inte har någon förkunskap blir detta otroligt förvirrande. Man kastas från 1700-talet till 1978, vidare till 1914 och tillbaka igen.

En genomgående känsla i boken är frusteration och vanmakt inför västs pragmatiska sätt att se på Bosnien. Författarna skriver på ett aggressivt sätt, vilket får läsaren att fortsätta läsa, trots att språket ibland är långt från populärvetenskapligt.

Som jag tagit upp tidigare har väst länge haft en färdig symptomstruktur att tillämpa på krig. Vi vill gärna måla ut de onda och de goda och därefter ta ställning. I fallet Bosnien kunde detta inte göras. Både serberna, kroaterna och muslimerna begick folkmord, i större eller mindre utsträckning. Istället för att försöka se på det nyanserat hemföll media åt att beskriva situationen som "öga för öga", serberna hade sitt koncentrationsläger men det hade ju kroaterna också, alltså går det på ett ut. Vi låter dom "bråka färdigt" utan att lägga oss i. Om detta skriver författarna;

"...människan varken är god eller ond av naturen men däremot kan göras solidarisk eller grym beroende hur omständigheterna ser ut. Av det skälet måste demokratin vara beredd på det värsta - den måste känna till hatets anatomi för att vara redo att reagera"

vilket jag också tagit upp. Vi kan inte alltid ha ett färdigt protokoll på hur ett krig, mobbning och annan ondska ska se ut. Vi måste vara beredda på att onskan kan ha en annan struktur än vi är vana vid och inte bli hemmablinda. Varför jag åter tar upp boken "Undantaget" av Jungersen, Christian som är en deckare om en sådan situation. Jag tyckte mycket om "Hatets anatomi" som fick mig att tänka i nya banor. Det är en bok som bör stå i bokhyllan för omläsning lite då och då. Jag tror att den kommer förändra läsarens perspektiv för varje omläsning - och om hur många böcker kan man säga det?

"Hatets anatomi" får en stark fyra. Den finns att köpa på bokus men är kanske inte det minst avancerade alternativet för någon som är lika svag i historia som jag är. Jag ska försöka hitta någon lite enklare bok om Bosnien för denna gör en minst sagt yr i huvudet - men det kan ju också vara till godo!

Betyg 4