När en av den protestantiska prästens församlingsbor dör beger han sig genast till den avlidna för att fullgöra sina plikter. I hemmet hittar han den, vid första intrycket sinnesslöa och blinda flickan Geraldine som sedan födseln behandlats som ett djur. Prästen tar med sig flickan hem, till sin hustrus stora förtret och börjar undervisa henne. Långsamt växer vänskap och kärlek fram mellan den unga kvinnan och prästen. Men prästen försöker in i det längsta intala sig själv att det blott är andlig kärlek han känner.
Till sist rämnar fasaden och han tvingas ta itu med sina känslor och konfronteras med kärlek av jordisk art.

Boken är en tät och facinerande berättelse om kärlek, men också om styrkan som Geraldine besitter, trots att hon saknar synförmåga. Boken är lite kort och jag hade definitivt kunnat föreställa mig den längre. Dess svaghet ligger i det lite ensidiga perspektivet, varför "Pastoralsymfonin" får ett relativt låga betyg. En klockren trea.

Betyg 3

En kort och sammanfattat skildrande bok, som utgörs av prästens beskrivning av den blinda flickan Gertrudes snabbt blommande utveckling från blind, svag och osäker flicka till ung klok kvinna på bara några månader. Gertrudes oskyldiga närvaro får konsekvenser, och verket berör den problematik som uppstår då en vilt främmande part träder in i ett familjesammanhang i vilken den rådande normaliteten rörs om på subtila sätt. Prästens känslomässiga band till flickan blir starkare än vad han vill erkänna, och i denna, hans dagbok följer vi även hans moraliska och religiösa vånda.
Jag uppfattar att boken saknar både styrka och ett djupgående persongalleri. Ett tyngre språk hade kunnat bidra till att beröra läsaren mer ordentligt. Berättelsen känns snarare som en liten intressant anekdot. En anekdot man lätt kan unna sig att läsa då boken trots allt bara är 100 sidor lång, och då den lämnar en med ett sug efter att läsa mer av denne Nobelprisförfattare.

Betyg 3