Dikter

Majken Johansson (1930-1993) föddes i Malmö. Hennes uppväxt präglades av flertalet fosterhem, en fostermamma som misshandlade henne och en tung alkoholism. Trots detta kom Majken in på universitetet i Lund där hon tog examen. Efter ett stormigt kärleksförhållande med en äldre kvinna, som slutade med att kvinnan begick självmord, hamnade Majken i en djup livskris. Hon drevs under flera år av ett inre andligt sökande som ledde till att hon år 1958 gick in i Frälsningsarmén där hon sedan var livligt engagerad frälsningssoldat fram till sin död. Hon debuterade som poet på 1950-talet och skrev dessutom både insändare och artiklar i dagspressen.

I anslutning till Karin Hartmans biografi om Majken utkom även denna diktsamling; en samlingsvolym som rymmer Majkens Johanssons hela lyriska produktion alltifrån debuten 1952 med "Buskteater" till den sista boken, "Djup ropar till djup" (1989).

Utdrag ur boken:
Eftersom "bästa bot
mot hjärtesot
är skratta."

har jag nästan fläkt käften ur led
i snart tjugo år, nu.
Flabbat så att kinderna blev till stora bulor,
blossande av livslust.

I stället för att blekna
av den dagligen vaknande
smärtan

i tomrummet

efter dej.

Medelbetyg: