Jag blev mycket positivt överraskad av Naipauls ibland lustigt enkla språk. Och ännu gladare till sinnes gjorde det mig att han inte föreställer sig för läsaren. "Att läsa och skriva" ger oss en roande inblick i en hans litterära liv och författaren berättar om sitt författarskap på ett föga drygt och självmedvetet sätt (till skillnad mot många andra författares biografier som mest verkar ha kommit till för att framhäva dem och avgränsa dem mot den läsande publiken). Att kalla sig författare och identiteten i detta var något som tidigt uppslukade Naipaul. Detta långt innan han vågade, orkade eller ville greppa papper och penna. För hur skulle han kunna skriva och till vem. Han upplevde att han inte hade någon historia att skriva om och inte heller ville skriva om det han INTE kände till. Många av hans funderingar och upplevelser torde vara högst bekanta för oss som kämpar med våra författardrömmar. Hans mentala genombrott kom när han hade upplevt tillräckligt mycket att skriva om och kunde koppla samman sin historia med en större och ge berättelserna perspektiv.
Naipaul visar att inte alla författare börjar som små historieberättande barn (ALLA författare verkar ha haft den bakgrunden, sålt sina historier i skolan och varit små praktiska historiemaskiner som ibland bubblat ut berättelser på löpande band), inte heller alla författare har läst och förstått all litteratur som man "ska" läsa. Naipaul berättar om ett tillfälle i skolan under högläsningen då man läste "En världsomsegling under havet", en bok som han inte alls förstod. Det är skönt och uppmuntrande när så stora författare som Naipaul vågar blotta sina svagheter och visa att det aldrig är för sent att börja skriva. Jag kan varmt rekommendera denna pyttelilla bok som läses ut på en knapp timme. Den minskar definitivt prestationsångesten.