Kulla-Gulla på Blomgården är kronologiskt den första av böckerna i Kulla-Gulla-serien, även om jag inte tror att den skrevs först. Den skildrar barnhemsflickan Gunillas ankomst till fosterfamiljen på Blomgården, där modern ligger sjuk efter en femste nedkomst. Trots att hon bara är sju år gammal får hon i praktiken fungera som husmor och sköta hushållet medan far i huset sköter gården.

Till det positiva med boken hör att den är skriven med en viss värme. Personerna i den är överlag positivt skildrade, och de konflikter som skulle kunna anas blir mest anteckningar i marginalen. Om boken hade varit skriven idag hade den sett helt annorlunda ut på gott och ont. Språket är lättläst utan att bli alltför banalt.

Det mest negativa med boken är egentligen huvudpersonen själv. Trots sin låga ålder och sin bakgrund på barnhemmet (knappast ett ställe att fostra ädla själar) är hon plikttrogen, målmedveten, gladlynt och hjälpsam så till den milda grad att man baxnar. Ett uns av trots, tappad sug eller bristande självtillit hade gjort Gulla mer trovärdig och man hade kommit ifrån en viss kvalmighet som ligger som ett täcke över historien.

Lustigt nog var min grabb (5 år) mer positiv till boken än sin syster (3 år) trots att det är en så utpräglad tjejbok. Men den kanske lämpar sig bättre för lite äldre barn?

Betyg 2

Jag tycker att detta är en fantastiskt bra bok..

Betyg 5