Den här lilla boken köpte jag för att ge bort till en sportfåne. Själv är jag på sin höjd möjligen intresserad av sport-loosers /typ danska ishockey-landslaget/. Men den här boken var en liten pärla som jag sträckläste innan jag gav bort den. Den ger många små inblickar i bokens huvudperson. Lustigt att grinollen McEnroe dyrkade sin rival Björn Borg med samma kärlek som en hundvalp dyrkar sin matte . Utan Napoleon hade Wellington inte blivit Wellington. Något liknade kan kanske sägas om McEnroe/Borg.
47 spänn, det är mindre än vad Illustrerad Vetenskap kostar!

Betyg 4

I slutet av 70 –talet genomsyrades fortfarande tennisen av brittiskt gentlemannaskap, fare play, sträng disciplin och idealism.
I denna tradition blev Björn Borg arketypen och den slutliga fulländningen av allt vad tennis då stod för.
Men sen kom John McEnroe.
Med sina vredesutbrott, och en narcissim i en storleksordning som världen i allmänhet och tennisen i synnerhet aldrig sett maken till, förändrade han hur man såg på tennis och sport.
För trots att de gamla brittiska högdjuren, som styrde och ställde inom tennisen, avskydde och föraktade allt McEnroe stod för, var det ett faktum att publiken älskade att se honom och sponsorerna älskade att publiken älskade att se honom.
Klädesföretaget Nike såg tidigt McEnroes udda kvalitéer och gjorde dem till sina. Med sponsorkontrakt, som på bara tre år steg från 80 000 dollar till fem miljoner dollar, hade tennis blivit en pengaindustri utan dess like. Och mitt i detta stod den neurotiske, egendemonskämpande och koleriske McEnroe.

Tim Adams gör ett mycket intressant och mänskligt porträtt av en ikon som jag själv bara haft en diffus bild av tidigare. Visst visste man vem McEnroe var: Borgs huvudkonkurrent som skällde och slog sönder racketar. Men vilken roll han hade i en sport, och i en värld, i förändring – det visste jag inte.
Tim Adams sätter in denna unika tennisspelare i ett världssammanhang och visar både hur han var med och förändrade, och själv förändrades, av tidsandans utveckling.
Tonen i boken är lågmäld och lätt att ta till sig. Vissa betraktar boken som humoristisk, men då får jag säga att dessa ”vissa” personer har för vana att ha det ganska tråkigt – så rolig var den inte. Det är i första hand en intressant bok - som får mej, som egentligen inte var speciellt intresserad av att göra en djupdykning i McEnroes huvud, att tycka att det var bra att jag gjorde det.
Och skulle man vara det minsta tennisintresserad, i kombination med en viss nostalgisk läggning, är ”I huvudet på John McEnroe” ett absolut måste.

Betyg 3