Både ris och ros här:
Molly Gray, 25, har gått i sin älskade mormors fotspår och blivit hotellstäderska. Ett arbete som Molly finner stor njutning av att utföra. Hon älskar att städa och oroar sig ständigt för smuts och bakterier. Hon lever ett ensamt liv efter mormoderns död. Hon har inga nära vänner och de flesta av hennes arbetskamrater tycks enbart behandla henne illa då hon är "annorlunda". Men hon har några människor som "står" henne mycket nära: Giselle Black, den osympatiska affärsmannen Charles Blacks unga lyxhustru som ofta är gäster på det anrika Regency Hotell där Molly arbetar. Molly ser Giselle som en av hennes bästa vänner och vill skydda henne från ont. Men är Giselle verkligen någon som Molly kan lita på? Här finns också den stilige Rodney Stiles, bartendern på hotellet som får Mollys hjärta att banka några extra slag så fort hon träffar honom. Men är han den han utger sig för att vara?
Molly har alltid haft stora kommunikationssvårigheter och hon har svårt för att läsa av andra människor och klara av sociala umgängen. Tidigare har mormodern varit hennes livlina som hjälpt henne att klara av ett vuxet liv. Men nu är hon ensam.
När Molly under ett av sina städpass finner affärsmannen Charles Black död i sin svit, dras hon mot sin vilja in i utredningen och snart ser hon sig själv som huvudmisstänkt av den osympatiska kommissarie Stark. Kommer Molly kunna klara av att bevisa sin oskuld eller är hon med sitt funktionshinder dömd på förhand?
Jag tycker det är en bra bok- men av alla de utmärkta recensioner jag tidigare läst så hade jag nästan förväntat mig något mer.
Slutet, de sista 70-80 sidorna är något av en besvikelse för mig, som drar ner betyget från en stabil 4:a till en medel 3:a. Det blir lite för mycket av "gulligull" a la Marian Keyes för att det ska tilltala mig. Jag föredrar de mer allvarliga fragmenten av boken.
Men jag gillar Molly väldigt mycket och jag känner stor sympati för henne som karaktär. Jag tycker minnesfragmenten med henne och mormodern är väldigt fint och trovärdigt berättad.
Själva deckarintrigen är väl okej? Men inte mycket mer.
Men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte att Mollys funktionshinder behandlas rätt i boken. Är det för att boken ska föreställa en feelgood-deckare som orsaken till varför inte författaren utvecklar Mollys funktionshinder bättre?
Men den utspelar sig i nutid, 2020-tal så varför ser omgivningen på henne mest som ett fån? Utspelar sig den i en liten ultrakonservativ amerikansk småstad? Jag kanske missade det? Hade det varit en bok från 70/80/90-tal så hade jag inte ens reagerat över omgivningens oförståelse inför Mollys funktionsnedsättning, men idag när man talar öppet om allt så känns det inte riktigt realistiskt? Varför har Molly inte fått någon hjälp från skolan?, samhället? Det är sådana frågor som dyker upp i mitt bakhuvud.
Skulle omvärlden idag ställa sig så oförstående till någon som Molly i verkliga livet? Jag vill säga säga att svaret är nej, men jag kanske har fel?
Jag ville nog som sagt ha lite mindre "gulligull" och lite mer allvar!
Annars är boken ganska så bra!

Betyg 3