Lo Blackstock vaknar upp en morgon i sin Londonlägenhet, med sin vanliga baksmälla av att hon hör ljud från sin lägenhet. Snart hittar hon en inbrottstjuv i skidmask i sin lägenhet som knuffar in henne i en dörr. Traumatiserad söker hon tröst hos sin pojkvän Judah, men det slutar med att hon förvirrat slår en lampa i huvudet på honom. Sedan försonas dem, men när Judah vill att de ska ta ett steg längre i deras förhållande, returnerar Lo direkt, beger sig till hamnen och går på en lyxkryssare. Hon är reseskribent och ska skriva om det nya lanserade skepp som specialiserar sig med kryssningar till de nordiska länderna.
Men något arbete blir det inte tal om för Los del. Åter berusad efter välkomsttillställningen ombord, återvänder hon till sin hytt och på natten väcks hon av ett kvinnoskrik och när hon rusar fram till fönstret så tror hon sig skönja hur en kvinna kastas ombord. Skrämd tillkallar hon hjälp, men ingen kvinnlig passagerare eller besättningsmedlem tycks saknas och ingen som hon talar med tycks heller tro på vad hon säger. Har hon inbillat sig alltsamman? Eller finns det verkligen en mördare ombord?
Puh!, vad skönt det känns att lägga ifrån sig detta elände till bok. Den börjar mycket stabilt och lovande och jag hade önskat så att författaren fokuserat på att skriva en psykologisk thriller, istället för att försöka sig på en C-version av Agatha Christies klassiska böcker. Jag kan se vissa liknelser till böcker såsom: "Mannen i brunt", "Mordet på Orientexpressen" och "Döden på Nilen", fast från ett modernt perspektiv. Men jag är inte imponerad. Den är något så fruktansvärt rörig, mängder av karaktärer som jag inte håller rätt på- och inget personregister i början av boken heller. Karaktärsporträtten är svaga, ingen person sticker ut- utan istället ligger de alla ungefär på samma nivå och jag håller inte rätt på dem. Varenda karaktär är ytlig och otrevlig. Huvudkaraktären Lo tycker jag inte alls om. Hon är otrevlig och neurotisk. Hon äter antidepressiva tabletter och så super hon sig nästintill redlös stup i ett, och ingen tror på henne och vad hon har sett. Och varför skulle någon tro på henne?
Nej, det här var en stor besvikelse. Jag ser i andra recensioner att man jämfört den här boken med Paula Hawkins "Kvinnan på tåget"- jag minns ingenting av den, bortsett från att jag inte tyckte om den.
Jag ser att hon skrivit en annan deckare: "I en mörk, mörk skog (2017)", och jag ser nu att jag poängsatt och skrivit recension om den- trots att jag inte har det minsta minne av att ha läst den. Nej, Ruth Ware skippar jag i fortsättningen!
Slutbetyg, en svag 2:a!

Betyg 2