Monica Magnus 1966 är skriven av Monicas syster Ulrika. Två systrar som aldrig träffades. Med hjälp av samtal och intervjuer och genom att läsa brev och myndighetsdokument har hon skrivit denna roman. För det är en roman. Författaren har varit tvungen att ta sig stora friheter, för hon vet inte allt. Men det är hennes bild av vad som hända för drygt femtio år sedan.

Mellan Monica och mamman Anna-Britt är det spänt. Mamman vägrar att se Monica som en flicka på väg in i vuxenlivet. Som förälder har jag förståelse för den oro Anna-Britt måste känna, men samtidigt går det inte att sätta strypkoppel på sina barn. Pappan Emil är den som försöker medla, med risk för att själv bli föremål för hustruns ilska. Han förstår sin dotter och försöker stötta henne, så det blir ett särskilt band mellan far och dotter.

Jag kan känna igen mig i detta. De många grälen mellan min hustru och yngsta dottern och hur dottern alltid vänder sig till mig om något händer. Hon vet att hon alltid kan ringa mig och att jag aldrig skäller på henne om hon blivit för full. Been there - done that!

Magnus är en riktig odåga och verkligen inte någon som man vill att ens dotter ska fastna för, men det råder ingen tvekan om att Monica och Magnus verkligen älskar varandra. Samtidigt är Magnus dominant (men inte våldsam) i förhållandet och ger Monica alltför litet utrymme. Inte någon bra grogrund för ett i längden stabilt förhållande.

Boken är skriven på ett enkelt sätt utan krusiduller. Det är lätt att sätta sig in i hur de olika personerna tänker och resonerar och texten förmår att stundtals gripa tag i en. En fin bok, som jag är glad att ha läst

Betyg 3