Det började med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Denna bok gavs ut på 80-talet av svenska kommitten mot antisemitism. Många kända personer och politiker står bakom utgivningen, tex Carl Bildt. Det här är en mycket bra och rak bok som behandlar antisemitismen sedan vår tidräknings början. Författarna (det är många, men jag har valt att sätta ordförande för kommitten som författare till boken för att förenkla saken) försöker föra fram detta faktum, att antisemitismen idag lever kvar i högsta grad, om än under annat namn och höljd med annat utseende. Idag finner man fenomenet under namnet antisionism istället. Israel kontra Palestina. Författarna hävdar detta vara ett modefenomen inom bland annat, vänsterrörelsen som använder samma mönster som antisemitismen grundar sig på. Med denna bok vill kommitten väcka läsaren till insikt och mana oss att inte falla för det förenklade, "syndabocksyndromet".

De första kaptilen (artiklarna) i "Det började med judarna" är mycket bra och grundläggande. De ger en enkel historisk översikt över judarna som folk från vår tidräknings början, fram till andra världskriget. Så långt är jag imponerad! Det är först med författarnas karga syn på politiska åsikter av idag, som jag hajar till. Till exempel drar författarna upp en mall över antisionisten av idag som inte tar hänsyn till rådande förhållanden. Författarna menar bland annat att alla som ställer sig på palestiniernas sida (muslimernas/arabvärldens), är antisionister. Dessa som i konflikten om Israel inte samtycker till israelernas frihetskamp (?) mot palestinierna är antisionister, vilket författarna faktiskt jämställer med antisemitister, inte helt olika de människor som villigt, och mer än gärna lät fängsla och döda 6 miljoner judar. Enligt denna kommitte är alla som inte positiva till den Israeliska staten, antisionister. Därmed är jag antisemitist (något som jag betvivlar ganska starkt).

Jag upplever alltså att staten Israels grundande var ett fatalt misstag från den skuldbelagda västvärlden. Redan 1943 visste England, Amerika och flera andra länder vad som skedde i förintelselägren. Man valde att blunda för faktumet och skyllde på att det var för svårt att anfalla lägren. Staten Israel blev en verklighet som direkt följd av dessa skuldkänslor. Att landet redan var "upptaget", av palestinierna spelade ingen större roll. Vettiga människor som Dag Hammarsköld uttryckte dock sin oro inför skeendena. Och så blev det som det blev. Slitningarna mellan palestinierna och judarna borde varit självklar att föreställa sig. Jag protesterar alltså INTE emot det faktum att israelserna borde ha ett eget land, men de praktiska problemen som uppkommer när man faktiskt försöker genomföra detta, genom att köra över en annan folkgrupp, tycker jag är en genväg till folkliga/religiösa konflikter. Vidare tycker jag att det är precis lika fel när israeler mördar och bombar civila palestinier, som när palestinier självmordsbombar israeliska mål. Jag förstår inte varför jag ska bagatellisera den ena sidan i konflikten. Att vidare påstå att min (och många andras) attityd beror på ett nöje att följa med de mediala strömmarna tycker jag är ganska nedlåtande.
Författarna tar vidare upp olika exempel på hur de antisemitistiska strömningarna lever vidare i media, bland annat nämns en artikel ur Rädda Barnens tidning som anses belysande ur fördomsfull synvinkel;
"Israelerna släppte ner bomber som såg ut som leksaker. En del hade form av aptitretande plastäpplen. Andra var små leksaksflygplan, också de i plast. Barnen tog upp dem från marken och började leka med dem - tills de exploderade".
Citatet diskuteras inte med utgångspunkten att händelsen är felaktig. Det tas som självklart. Men eftersom jag ser Rädda Barnen som en seriös organisation blir jag genast intresserad av huruvida detta citat är sant eller inte. Detta diskuteras inte. Om det nu inte är en lögn vill jag då ifrågasätta det riktiga i författarnas bedöming av mig som antisionist - enbart för att jag tycker att behandlingen av de oskyldiga barnen är fruktansvärd.

Denna bok väckte mycket funderingar hos mig. Jag betvivlar inte att författarna har rätt i många avseeeden. Antisemitismen har många ansikten och vi måste vara medvetna om att den inte "dog ut" i och med andra världskriget slut. Dock anser jag, att budskapet inte når ut om politiska ståndpunkter förväxlas med emotionella. Jag vill inte behöva bli kallad rasist för att jag hävdar att israeler så väl som palestinier ska ställas till svars för sina våldhandlingar. Detta min åsikt, gör inte mig till rasist/nazist/antisionist, utan till en tänkande och politisk människa.

Betyg 3